Att förtjusa en publik...dagens skrivpuff

"Du får absolut inte spela någonting annat än just dom här sångerna imorron.” Min mamma såg strängt på mig. För övrigt inget ovanligt för mig att se henne sträng och bister. En vana för mig. Alltför ofta råkade just jag ut för hennes raseriutbrott, som en åskblixt slog dom ner helt utan förvarning.

"Dom här sångerna" var små stycken med religiös anknytning, eftersom jag skulle underhålla en skara med syföreningstanter i missionskyrkan. Pastorn skulle också vara med.

Jag var vid detta tillfälle endast 8 år men redan ganska så bra på att spela piano. Inspirerad av min storebror som lätt boggie-woggie-ade pianot så att det vibrerade och skallrade i hela huset. Detta förstås när inte sträng-mamma var hemma. Då smekte han tangenterna så att helt andra toner ljöd, såna som inte fick glasen i vitrinskåpet att skallra.

Nåväl nu hade jag tränat länge inför denna eftermiddagssoaré. Vi hade vid denna tid en kvinna inneboende hemma hos som, gudbevars, var organist i kyrkan och hon hade gett mig lektioner varje kväll under en lång tid. Allt skulle vara perfekt, inga felslag fick förekomma. Jag skulle så klart noga följa noterna och ge akt på beteckningar så som ”f”, ”pp” , eller ”mf” och spela därefter, allt enligt mors perfektionistiska styre.
Noter kunde jag, även om jag helst spelade efter gehör, så snart jag fick ett tillfälle. Jag hade då redan gått och fått privata pianolektioner hos rektorns fru i drygt ett år. En om möjligt ännu strängare kvinna. Med sin strama hårknut och därtill uppsyn satt hon bredvid mig på den långa, korsstyngsbroderade pianopallen och var för det mesta oerhört missnöjd med vad jag åstadkom. Jag skulle, enligt henne, aldrig bli någon skicklig pianovirtuos. Bekymrade mig föga för detta, men det oroade ju min mor eftersom det var ju det hon hade bestämt.

En parentes är att jag stod ut med denna rektorsfru och hon med mig i hela sju år. Ja, jag hade egentligen inget val. Och hon …..hon fick ju betalt. Men i 14-årsåldern kom mitt uppror, men det är en annan historia.
Nu till den lilla underhållning som jag skulle stå för. "Barnatro", "Gud som haver barnen kär" och några andra låtar med den rätta anknytningen var min repertoar denna eftermiddag. Allt gick över förväntan, jag såg nästan en antydning till ett litet leende i min mammas annars så stela ansikte när sista psalmen var slutspelad och jag fick applåderna från dom kära syföreningstanterna.

Nu var det dags för veckans skvaller, kaffe och ett dignande kakfat. Pastorn kom fram till mig, la sin arm runt mina axlar och sa ”Så duktig du är att spela piano Anna, kan du inte fortsätta att spela lite till under tiden som vi dricker kaffe.”
Jag blev så till mig av att någon gav mig en beröring och ett litet beröm. I ivern glömde jag bort vad mamma hade sagt och klämde glatt i med ” En sjöman älskar havets våg.” Men strax kom jag ihåg min mammas bestämda förmaning. Jag sprang gråtande från pianot. Mamma fångade upp mig med det vanliga hårda greppet om min överarm. Hon gav mig den där välbekanta minen och jag visste vad hon skulle väsa: ”Nu har du förstört alltihopa igen.” Som första straff fick jag genast lämna kyrkan och gå hem utan att få smaka på varken saft eller kakor, som jag hade blivit lovad.