Dagens skrivpuff "Beskriv en byggnad som den uppfattas dels av en sörjande far, dels av en förälskad kvinna".


Alex hade nyligen flyttat in i sin lägenhet i det stora vita huset vid en liten sidogata strax nära Hyde Park.


En liten mörk lägenhet en trappa ner under gatuplan. Dom små fönstren vette ut mot trottoaren och utsikten var bara skor av skilda slag på dom förbipasserade.


Han kommer ihåg sist han var och hälsade på sin son, dom hade suttit i det lilla köket vid hans rangliga bord under fönstret, druckit the och roat sig med att kommentera skor och gångsstilar på dom som gick förbi däruppe. En del hade bråttom och skyndade snabbt förbi, andra flanerade sakta med sina hundar i den ljumma sommarkvällen. Några barn skuttade förbi i sina sommarsandaler...


Nu är vinden kall, han fryser trots sin varma rock. Han kan skymta huset därborta. Den strama vita byggnaden med sitt svarta spjutstaket i järn. Han ser det svarta trappräcket som leder ner till sonens lägenhet.


Han är framme nu, allting är tyst, inga människor syns i närheten.


Tårarna rinner. Han ser knappt. Han letar efter näsduken i fickan, torkar bort tårarna, håller hårt i sin käpp, den andra handen följer det kalla räcket ner. Han tar ett steg i taget, knäet värker mer än vanligt. Känner med handen under det sista trappsteget, tar fram nyckeln, låser upp den svarta dörren som trögt, gnisslande låter sig öppnas. Mörkret därinne slår emot honom och han brister ut i gråt....


_____________________________________________________


Hon hoppar av den röda bussen. Hon kan skymta det vita vackra huset ett stycke längre bort. Det utsirade, svarta järnstaketet glänser i solskenet.

Hon skyndar på lätta steg.

Hon längtar.

Hon vet att han väntar på henne.

Hon är framme och kan skymta hans ansikte i det lilla köksfönstret i höjd med trottoaren.

Hon springer, nästan snubblar nerför trappan.

Han står i dörröppningen.

Den svarta dörren gnisslar bakom henne, när han sparkar igen dörren med foten samtidigt som han sakta kysser henne.

Kappan faller till golvet i den mörka lilla hallen.

"Vill du ha en kopp the frågar han."

"Jag vill ha dig" svarar hon....




Kommentarer

  1. jag är en sorglig själ som gillar sorgen den första gjorde mest intryck i mig jätte bra

    SvaraRadera
  2. Bra! Är det Alex själv den förälskade kvinnan möter?

    SvaraRadera
  3. Marmoria: Det skulle det kunna vara...så långt tänkte inte jag...egentligen skulle då texterna byta plats.../Anna

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet. Den lättsamma förälskelsen mellan sonen och kvinnan innan döden hälsar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gammalt guld som slutat glimma

Bröllopstal är inte lätt