Man ska unna människor att ha det svårt...


Jag går hem från söndags-
besöket hos gamla moster.

Det regnar idag, det är lika grått ute som det var hos kära moster.

Nej inte grått så som ni nu tror...hennes fina lilla lägenhet på äldreboendet är omsorgsfullt inrett i hennes favoritfärger och med hennes möbler och saker...det har jag såklart sett till.


Härligt prunkande pelargonier i köksfönstret, där dom rosarutiga gardinerna är upphängda. I den blåa sköna tv-fåtöljen sitter hon oftast närhelst jag kommer.

"Hej" säger jag hurtigt...."hur är det idag."

"Oj, oj, oj det har aldrig varit så svårt som just idag" är oftast svaret som jag får.

Jag börjar då som vanligt att genast ge allehanda förslag för att pigga upp hennes humör: "en promenad ut kanske, vill du följa med hem en sväng på en kopp kaffe, ska jag läsa lite ur en bok"...osv

"Nej, jag vill ingenting" svarar hon mig....


Och så har det varit i flera år...hon vill inget...varför kan jag inte inse detta...sluta pracka på henne mina förslag som ändå alltid röstas ner ....varför kan jag inte bara låta henne ha det så svårt som hon vill...


Tankar jag fick när jag sakta går hemåt, tömd på energi, tom invärtes såsom man blir när man bara ger och ger och aldrig får något tillbaka...

Kommentarer

  1. Tack för de tänkvärda orden. Har själv åkt ambulans med min gamla pappa till geriatriken idag. Jag känner precis igen vad du säger.Han vill inget heller.
    Varma hälsningar Margareta

    SvaraRadera
  2. Hej, du ställer i alla fall upp som en god vän.
    Det du gör är det inte så många som gör.
    Sommarkram gert

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gammalt guld som slutat glimma

Bröllopstal är inte lätt