Laga...dagens puff



Varför skulle hon gå den här kursen tänker hon. Hur kunde hon inbilla sig att hon skulle kunna skriva.

Alla andra här skriver såna fantastiska texter och tycks ha en glödande penna som bara flyter som en gasell över papperet.

”Skriv om ordet laga” sa läraren. Hon suckar tyst sneglar på sina kurskompisar som redan sitter med böjd nacke och skriver för fullt.
”Laga, laga”….tänker hon, laga mat kanske, eller laga sprickorna i ett brustet förhållande… vad ska hon skriva om?

Varför kan inte hennes fantasi flyga iväg?

Hon försjunker i tankar. Hon börjar trevande skriva ner det som ligger henne närmast.

Hon skriver om revorna. Hon skriver om hur hon i så många år försökte laga dom. Sy ihop dom med små, små nästan osynliga stygn. Stygn som hela tiden brast och slutligen blev till sprickor.
Hon skriver om hur hon länge med varsam hand försökte fylla sprickorna med kitt. Men dom otäta, långa hålen tycktes sakna botten. Det fanns till slut inte längre något som kunde hålla det hela samman. Hon skriver om att hon till slut insåg att inget gick att laga, att hon lämnade avgrunden, vände den ryggen och gick mot ett annat liv.

Hon har inte märkt att hon är ensam i kurslokalen. Dom andra har tagit kaffepaus. Hon behöver inget kaffe just nu. Pennan i hennes hand vill inte sluta skriva.

Kommentarer

  1. Vädigt fin text idag! Det är sorgligt när man inser hur många som har brustna relationer bakom sig, men det verkar samtidigt vara en viktig drivkraft hos många här på skrivpuff.

    SvaraRadera
  2. Jättebra text. Fångar bland annat hur urblåst man kan känna sig inför en skrivövning och hur skrivandet i sig är "lagande" process.

    SvaraRadera
  3. så fin text om att man bara skriver utan att tänka på vad man skall skriva,och att allt bara flyter på.

    SvaraRadera
  4. En text som berörde mig eftersom den sa så mycket, om det som egentligen inte blev skrivet.
    En fin lördag önskar jag dig. Kram/Z

    SvaraRadera
  5. Jag gillar det meditativa, du beskriver det så bra, när man får flyt och glömmer världen omkring sej. Önskar att det hände åtminstone mej oftare...

    SvaraRadera
  6. Gillar strukturen i din text. Långsamt och trevande med dåligt självförtroende i början och sedan flyter det på och det blev ju jättebra. Det känner du väl själv också när du läser igenom?

    SvaraRadera
  7. För 30 år sedan hade jag säkert skrivit "Du Rockar gumman". I dag med den insikten så får det i stället bli "Du Rockar bara SÅ stort". Jag läser två historier i en liten berättelse, i mina ögon, med ett helt makalöst underbart språk och skrivteknik.

    SvaraRadera
  8. Vilken njutning! Texten kändes som en väv i sig. "Hon skriver om revorna" ... Precis så är det -man börjar i en ände och så, ja plötsligt har flera timmar gått och man sitter där ensam i salen. Ja, inte riktigt ensam förstås -vi är ju som tur är en hel del här på Skrivpuffen, som "blir kvar" och filar på våra texter!//Sofie

    SvaraRadera
  9. Wow, väldigt fint skrivet, är mäkta imponerad!

    SvaraRadera
  10. Att kunna växa med skrivandet - det är det du åstadkommer - och det är härligt att läsa dina texter. KRAM/Lena

    SvaraRadera
  11. Bra skrivet, jag har känt mig som i början av texten men inte kommit in i något flyt än. Ha´de

    SvaraRadera
  12. När jag läst din text klart...så har du skapat en känsla hos mig att jag vill läsa mera ....så underbart skrivet...så när din bok kommer står jag där först i kön för att få köpa den....Kram Inger

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gammalt guld som slutat glimma

Bröllopstal är inte lätt