Något hårt...dagens skrivpuff


I månader har jag förgäves letat.
Sakta har jag finkammat ställen där jag vet att dom borde finnas.
Jag har frågat, men bara fått negativa svar:
"Nej, jag vet faktiskt inte, försök på nåt annat ställe.”
Hoppet har nu lämnat mig, men dock inte förnimmelsen av smaken.
Det vattnas fortfarande i munnen.
Mmm …hårda, syrliga, ibland tätt, hopklistrade i en gul-orange blandning.
Resignerad rycker jag åt mig en påse bilar.

Kommentarer

  1. De där utrangerades väl i början på åttiotalet??

    SvaraRadera
  2. Nej Marmoria...här i Värmland har den hängt kvar längre i varje fall:)

    SvaraRadera
  3. De där brukar finnas på prylbutiker och på Lidl
    Min farmor hade alltid sådana där i sin byrå som vi ungar fick smaka. Och naturligtvis konungen av Danmark som jag fortfarande kan hitta då och då.

    SvaraRadera
  4. Å, underbara, saknar dom också. Precis som det goda lakritstuggummit (hette det Riff?). Texten fick mej att känna smaken. ÅH.

    SvaraRadera
  5. Rolig och känns annorlunda. Jag känner igen den där känslan, när man verkligen är sugen på något, längtar efter något. /Betty

    SvaraRadera
  6. Fy för hårda karameller!! Äter då hellre en påse bilar. Men jag kan känna suget med hjälp av texten. Min far berättade att han brukade gå till affären och köpa flisorna från botten på karamellburken för reapris, det var andra tider då.

    SvaraRadera
  7. Åh, de var mina och syrrans favoriter när vi växte upp. Vi sorterade dem efter färg. Hennes favoriter var de gula och mina var de som var orange. Sen gick pappa och tjatade på oss hela tiden att inte bita, utan bara suga på karamellerna. Minnen minnen...=)

    SvaraRadera
  8. Minnen...min morfar hade såna i bilens handskfack. Mmmmmm

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gammalt guld som slutat glimma

Bröllopstal är inte lätt