En promenad...dagens puff


Hon stannar bilen vid vägkanten tittar upp mot huset. Solen bryter precis igenom molnen och får löven att glöda som guld i det stora trädet på gräsmattan.
När hon öppnar bildörrren, slår den kalla höstluften emot henne. Hon ångrar att hon inte tog på sig en varmare kappa. Huttrande börjar hon gå mot huset. Fönstren gapar tomma mot henne. Den svarta järngrinden gnisslar som vanligt när hon skjuter upp den. Löven ligger som en färgglad matta framför henne.Hon minns när Simon skrattande lekte bland alla dessa löv på hösten.
Hon fortsätter förbi huset. Växthuset längst ner på tomten där hon alltid odlade alla sina tomater hade rasat ihop kan hon se.
Till slut hittar hon stigen, trots att den är nästan igenvuxen. Stigen som de alltid promenerade på. Hon följer den en bit och kommer snart fram till ån. Bron ser ut som den ska rasa när som helst. Hon lutar sig en stund över det murkna räcket. Det svartgrumliga vattnet flyter sakta under henne.
Hon minns alla gånger hon och Simon lekte puh-pinnar här.
Solen går plötsligt i moln, det börjar blåsa och hon känner några regndroppar på sina bara händer. Hon vänder tillbaka. När hon närmar sig huset igen är himlen täckt med gråsvarta moln som jagar snabbt över himlen. Regnet piskar mot hennes ansikte och blandar sig med hennes tårar. Grinden som hon glömt stänga står och slår i den alltmer kraftiga, byiga vinden. Löven leker ringdans runt trädet. Hon drar grinden med sig och stänger den ordentligt efter sig.
Hon är klar, grinden är stängd och hon lämnar det som varit. Hon vill komma därifrån så fort som möjligt. Genomblöt slänger hon sig in i bilen, startar, gör en u-sväng och är strax ute på motorvägen igen.

Kommentarer

  1. Det här kittlar fantasin och jag vill veta mer om vad som hänt.

    SvaraRadera
  2. Håller med, vill veta mer. Känns av någon anledning som ett hus på engelska landsbygden. Målande vackert trots bakomliggande tragik.

    SvaraRadera
  3. Jag vill inte veta. Jag vill skriva alla berättelser som dyker upp i huvudet!

    SvaraRadera
  4. En härligt vemodig text. Bra flyt och målande beskrivningar. Det lockar till att läsa mer av dig.
    Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gammalt guld som slutat glimma

Bröllopstal är inte lätt