Och någon man att skrota runt med har jag inte...

Två av mina tre barn har flyttat hemifrån...ja, det är inget som har skett nu, min dotter flyttade för flera år sen och min son lämnade hemmet för drygt ett halvår sen. Min andre son går fortfarande i skolan så honom får jag ha omkring mig ett tag till, innan han också flyttar, hoppar över kanten med en blick över axeln och skrattande breder ut sina vingar och flyger iväg. Precis som det ska vara.

Snart är jag ensam kvar. Och någon man att skrota runt med har jag inte upptäckt. Det delar jag säkert med många andra kvinnor. Det är nu jag upptäcker att jag kanske aldrig tänkt längre än till att vara mamma. Jag kan i varje fall inte komma på att jag haft nån dröm om hur jag skulle ha det när mina barn lämnat hemmet.

Familjen finns ju kvar, barnen finns där, dom kommer alltid tillbaka när dom behöver det. För att få mat, ladda om, sova i gästsängen, skrota i myssoffan, småprata eller be om råd, skratta eller bara få vara sig själva ett tag i hemmets trygga vrå. Och då är man mamma igen och lycklig över att dom alltid känner sig välkomna hem...dom känner och vet att dom är älskade för det dom är...dom behöver inte åstadkomma något och det gör inget om dom har gjort något fel, det räcker med att dom är...

Men nu är det snart dags att jag börjar bli resten av den människa jag är. Jag måste skapa nya drömmar och förverkliga dom om det är möjligt....

Ja, det var lite av mina tankar här ensam vid mitt morronkaffe...