Jag har redan

hunnit läsa ut två av böckerna jag lånade på bibblan i måndags.

Jag började med "Sju stenar till den otrogna hustrun" skriven av Vénus Khoury-Ghata.

Det finns en anledning till varför jag lånade och läste den just nu...ja, ni vet säkert...43-åriga Sakineh Mohammadi Ashtiani, tvåbarnsmamman från Iran som år 2006 dömdes till döden för påstådd otrohet mot sin man.

Hon nekade först till detta, men efter 99 piskrapp ändrade hon sig och erkände sitt "brott". Under dessa år har hon suttit i fängelse.

Nu ska hon, vilken dag som helst, grävas ner i sanden hela vägen upp till bröstet och sen med lagom stora stenar stenas till döds. Lagom stora ska stenarna ska det vara så att hon sakta torteras till döds.
Ja, hon finns i mina tankar ofta under dagarna. Hur går hennes tankar? Undrar hon hur smärtan kommer att te sig innan hon dör? Hon tänker säkert oavbrutet och längtar sig otröstlig efter sin son och dotter.

Idag på morgonen får jag höra på radion att Iran backar om steningen. Man meddelar att Sakineh inte kommer att stenas till döds, detta pga massiva internationella protester. Dödsstraffet har däremot inte hävts. Därför ska det inte "glädjeskuttas" eftersom hon kommer att dödas på ett eller annat sätt för "otrohet". Ett "brott" som hon ju erkände under tortyr.

Det internationella trycket på Iran har varit stort sedan Sakinehs två barn riskerat livet för att sprida sin vädjan på nätet i ett försök att rädda sin mamma. EU, politiker världen över har rytit till men även kändisar som Lindsay Lohan (men som gjort bort sig på kuppen), Robert Redford, Emma Thompson och Colin Firth har använt sig av sina namn för att lyfta det här.

Det här är positivt, jag hoppas att de unisona slagorden ska fortsätta mot odemokratiska länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna.