lördag 2 februari 2013

Sista barnet ut

Idag flyttar han från sitt pojkrum till egen lägenhet.
Han är min yngste son och är nu flygfärdig...jobb, körkort och egen bostad. 
Jag kommer ihåg när jag fick min första egna lägenhet...det var en härlig frihetskänsla...tror nog min pojk känner likadant.

  
  

10 kommentarer:

  1. Det gör han nog, men hur känner du?

    SvaraRadera
  2. Och mamma får mer plats till symaskinen och tomma hyllor i kylskåpet kanske.. och lite tystare på kvällarna.. men kanske rätt skönt med tiden när man vant sig.

    Kram Marie

    SvaraRadera
  3. Ezter: Det är med blandade känslor det här. Något nytt börjar för mig, jag har inte bott utan barn hemma sedan 1983. Det kommer att kännas konstigt ett tag, lite ledsen är jag, men oxå glad för att få ett syrum som du skriver Cajsas Faster. Det är ju så här det ska vara. Vuxna barn ska skapa sig sitt eget. Det är en sund tanke och vilja att inte av bekvämlighetsskäl bli kvar hemma, så tycker jag och jag vänjer mig och det är inte långt till några av mina barn och på tisdag kommer dottern med lillstumpan Emma. Oj, vad jag längtar!

    SvaraRadera
  4. JA jag förstår precis hur du menar! Det är ju så det är. Jag tyckte det var svårt ett tag, vem var jag nu, liksom...

    SvaraRadera
  5. Usch, den där känslan är ju lite både och.... KRAM!

    SvaraRadera
  6. Grattis till friheten..och du kanske kommer att möblera om både här och där..friskt..Kram Karina

    SvaraRadera
  7. Håller me om att d e blandade känslor... men mest glädje ändock. Härligt att se sina barn stå på egna ben å bli vuxna. Man blir både stolt å lite lessen samtidigt ^^

    SvaraRadera
  8. Åååh vad jag blir avundsjuk på din egna lägenhet nu, den skulle jag vilja ha... :)

    SvaraRadera
  9. Vilken livsförändring för er båda :)
    Det är ju det normala här i livet - att så ska det vara :)
    Men - för mig var det annorlunda och inte lika trevligt . . .
    Vid skilsmässan - då jag flyttade - dec -99, upptäckte jag helt plötsligt att jag även flyttat från mina barn, då 10 o 13 år gamla bara, ofattbart hårt faktiskt :/
    Påverkar ju även vår relation i dagsläget - tyvärr :/

    Men - Lycka till du fina - och var rädd om ditt nya liv, då du ändå har dom kvar i hjärtat :)
    :D

    SvaraRadera
  10. Ja, det är precis så det ska vara: att barnen blir vuxna och skapar egna hem och liv och vi föräldrar får ta det onda med det goda. Lite ledsamt men samtidigt ger det mer egen frihet som kommer att kännas skönt när man vant sig! Och barnen försvinner ju inte med att dom flyttar till eget utan kommer att finnas kvar i umgänget! Grattis till er båda i era liv!

    SvaraRadera