fredag 31 juli 2009

Skörda....dagens skrivpuff




Odla din glädje.

Känn tacksamheten.

Ge ingen näring åt dom frön,
som har rädsla och smärta i sina groddar.

Köp istället påsen med dom snabbväxande små kornen från kärleken.
Vattna dom väl.

Skörda rikedomar.






(Så lätt att skriva, inte lika lätt att alltid praktisera :=) )

torsdag 30 juli 2009

Att vara efterlängtad.....dagens skrivpuff


Förväntan
Längtan
Förhoppningar
Drömmar
Glädje
Lust
Oövervinnligt rus
Rädsla
Sviken
Övergiven
Allt rasar

Kärleken
Du är alltid lika efterlängtad

onsdag 29 juli 2009

Finna fel....dagens skrivpuff


Nyvaken konstaterar hon att mjölken,
som hon måste ha till sitt morronkaffe,
är slut.
Snabbt slänger hon igen kylskåpsdören.
Stanken är svår för henne att möta så här tidigt.
Duschar, lägger en perfekt make-up.
Halkar till lite på det klädstampade, nu blöta badrumsgolvet .
Plattången, som hon till slut lyckas hitta under pizzakartongerna på vardagsrumsbordet, fixar till hennes ostyriga lockar.
Det tar en stund innan hon hittar kassen med sina senast inköpta trendskor.
Den hade bara hamnat lite fel.
Stod tillsammans med dom andra soppåsarna i köket.
Ikväll , tänker hon, ska hon försöka komma ihåg att gå till soprummet.
En sista grundlig översyn i den stora hallspegeln.
Morron-out-fiten matchar perfekt hennes syrenlila ögonskugga.
Nöjd med sitt utseende trippar hon nu iväg till butiken runt hörnet.

tisdag 28 juli 2009

Att förtjusa en publik...dagens skrivpuff


"Du får absolut inte spela någonting annat än just dom här sångerna imorron.” Min mamma såg strängt på mig. För övrigt inget ovanligt för mig att se henne sträng och bister. En vana för mig. Alltför ofta råkade just jag ut för hennes raseriutbrott, som en åskblixt slog dom ner helt utan förvarning.
"Dom här sångerna" var små stycken med religiös anknytning, eftersom jag skulle underhålla en skara med syföreningstanter i missionskyrkan. Pastorn skulle också vara med.
Jag var vid detta tillfälle endast 8 år men redan ganska så bra på att spela piano. Inspirerad av min storebror som lätt boggie-woggie-ade pianot så att det vibrerade och skallrade i hela huset. Detta förstås när inte sträng-mamma var hemma. Då smekte han tangenterna så att helt andra toner ljöd, såna som inte fick glasen i vitrinskåpet att skallra.
Nåväl nu hade jag tränat länge inför denna eftermiddagssoaré. Vi hade vid denna tid en kvinna inneboende hemma hos som, gudbevars, var organist i kyrkan och hon hade gett mig lektioner varje kväll under en lång tid. Allt skulle vara perfekt, inga felslag fick förekomma. Jag skulle så klart noga följa noterna och ge akt på beteckningar så som ”f”, ”pp” , eller ”mf” och spela därefter, allt enligt mors perfektionistiska styre.
Noter kunde jag, även om jag helst spelade efter gehör, så snart jag fick ett tillfälle. Jag hade då redan gått och fått privata pianolektioner hos rektorns fru i drygt ett år. En om möjligt ännu strängare kvinna. Med sin strama hårknut och därtill uppsyn satt hon bredvid mig på den långa, korsstyngsbroderade pianopallen och var för det mesta oerhört missnöjd med vad jag åstadkom. Jag skulle, enligt henne, aldrig bli någon skicklig pianovirtuos. Bekymrade mig föga för detta, men det oroade ju min mor eftersom det var ju det hon hade bestämt.
En parentes är att jag stod ut med denna rektorsfru och hon med mig i hela sju år. Ja, jag hade egentligen inget val. Och hon …..hon fick ju betalt. Men i 14-årsåldern kom mitt uppror, men det är en annan historia.
Nu till den lilla underhållning som jag skulle stå för. "Barnatro", "Gud som haver barnen kär" och några andra låtar med den rätta anknytningen var min repertoar denna eftermiddag. Allt gick över förväntan, jag såg nästan en antydning till ett litet leende i min mammas annars så stela ansikte när sista psalmen var slutspelad och jag fick applåderna från dom kära syföreningstanterna.
Nu var det dags för veckans skvaller, kaffe och ett dignande kakfat. Pastorn kom fram till mig, la sin arm runt mina axlar och sa ”Så duktig du är att spela piano Anna, kan du inte fortsätta att spela lite till under tiden som vi dricker kaffe.”
Jag blev så till mig av att någon gav mig en beröring och ett litet beröm. I ivern glömde jag bort vad mamma hade sagt och klämde glatt i med ” En sjöman älskar havets våg.” Men strax kom jag ihåg min mammas bestämda förmaning. Jag sprang gråtande från pianot. Mamma fångade upp mig med det vanliga hårda greppet om min överarm. Hon gav mig den där välbekanta minen och jag visste vad hon skulle väsa: ”Nu har du förstört alltihopa igen.” Som första straff fick jag genast lämna kyrkan och gå hem utan att få smaka på varken saft eller kakor, som jag hade blivit lovad.

måndag 27 juli 2009

Oförklarigt försvinnade



(Dagens skrivpuff blir ett litet utdrag från en novell jag skrivit.)


Mats kan inte sova den natten. Egentligen vet han inte när han sov en hel natt sen allt hände. Tankarna härjar hela tiden i hans huvud. Både natt och dag. Han kan inte sluta älta och återigen går han igenom allt från där kvällen och natten.

Marie, hans fru, och han var på kräftfest hos en av grannarna. Dom hade alla druckit en hel. Plötsligt fick någon idén att dom skulle gå ner till sjön och bada. Klockan var säkert över midnatt när dom alla gav sig iväg ner till stranden.

Han minns att det var en ljummen, stjärnklar, augustinatt, alldeles vindstilla, en stor måne hade kastat sitt silverstråk över sjön.

Han druckit alldeles för mycket. Han hade känt sig ganska vinglig när dom gick iväg. Marie var också ganska onykter, det hade han konstaterat. Hon hade skrattande snubblat flera gånger där hon gick framför honom på den branta stigen ner mot sjön. Ingen hade några badkläder. Alla badade nakna. Efter ett tag kommer Mats på att han inte sett Marie på ett tag och frågar dom andra om dom sett till henne.
-Hon knullar säkert med Bertil, jag såg dom stå och hångla för fullt för en stund sen där borta bakom skjulet, säger Sture som står framför honom med en whiskyflaska i handen. Skit i det vetja. Här ta en klunk, lugna ner dig. Låt frugan din ha lite skoj . Desto bättre blir hon sen i sängen vet du.
Sture vinglar skrattande till och räcker honom flaskan. Mats slår undan hans arm och rusar iväg mot skjulet. På vägen möter han Bertil.
- Du ska ge fan i min fru! Var är hon?
Mats är vansinnig och måttar en rak höger mot Bertil, som hinner ducka.
- Men nu får du väl lugna ner dig, Mats, säger Bertil. Jag vet inte var Marie är. Jag har bara varit och pissat. Sist jag såg henne badade hon.
Mats springer ner mot sjön och ropar efter Marie. Han får inget svar. Han ser ingen som badar längre.
- Han nån sett Marie, skriker han.
Alla börjar springandes ropa efter henne. Efter säkert en timmes letande och ropande ringer någon 112.
Man letade sen i flera dygn efter henne utan resultat.

söndag 26 juli 2009

Man måste betänka hur hastigt våra dagar går....






så man måste ju passa på…passa på att leva livet långsamt.

Min mamma och säkert många i hennes generation var uppfostrade med att inte sitta ner utan att ha något för händerna. Aldrig bara sätta sig ner och njuta, utan att göra någonting.

Jag vet aldrig att jag såg min mamma bara sitta skönt tillbakalutad i en fåtölj, blunda och bara koppla av. Jo, en gång per år. Julaftonskvällen, när julmaten var bortdukad, julklapparna utdelade...då satte hon sig ner i fåtöljen i vardagsrummet utan något i sina händer och hon somnade ganska omgående. Det är det jag främst kommer ihåg från barndomens julaftnar, att alltid mamma somnade av utmattning i fåtöljen.

Hon sa ofta till mig ”Sitt inte där, gör något.” Dom orden hade jag med mig länge efter att hon utbränd hade gått bort alltför tidigt. Jag kände länge ett dåligt samvete så snart jag satte mig ner bara för att vila eller koppla av.

Barn är inte från födseln förtjusta i fart eller prestationer – det är vi som gör dom sådana.

Ofta ser vi människor runt omkring oss som är på väg till utbrändhet. Vi ser dom bara öka takten, dom ger sig ingen tid för att inse att dom är olyckliga.

Man blir så lätt fartblind, samtidigt som man hela tiden lever i den yttersta tidsgränsen.

Aldrig räcker tiden till. Varje ögonblick ska helst fyllas av något meningsfullt. Prestationsångesten gnager. Den omättliga konsumtionshungern innebär att vi vill ha mer och mer pengar och om vi kan så jobbar vi allt vad vi kan bara för att kvittera ut en hög lön, istället för att ta ut vinsten i form av extra fri tid.

Man måste betänka hur hastigt våra dagar går så man måste ju passa på, eller hur?

Passa på att leva långsamt. Kanske bara sitta där ibland utan att göra någonting, tvärtemot vad mamma sa.

Jag har idag skakat av mig mammas ok och får inte längre dåligt samvete om inte alla mina dagar är fyllda med något ”vettigt”. Jag tillåter mig idag att vara långsam, skjuta upp saker, låta dammråttorna leva sitt liv i hörn och bakom soffan ytterligare nån dag och istället göra något roligare, eller inte göra något alls.

Jag har genom åren lärt mig, och försöker att komma ihåg, att dom flesta beslut man måste ta äger egentligen inte mer brådska än att man kan sova på saken, eller åtminstone ge det den tid det kräver för att säga ett nej.... istället för att alltid snabbt utan betänketid vara en ja-sägare.







(Skrivet med tanke på dagens skrivpuff "Göra något långsamt")

lördag 25 juli 2009

Kvinnor ska bära kjol




på offentliga platser. Dessutom ska dom anta en sedesam klädstil där dom döljer sina armar och tår.

Jaa, dessa modenycker bör, eller måste man som kvinna, följa i Nordkorea, annars straffas man med tvångsarbete alt. kännbara böter.

Detta kan man bla läsa om i gårdagens Metro.

Orsaken är att man vill förhindra att dom vedervärdiga västerländska vanorna breder ut sig.

För säkerhets skull står kontrollanter i gatuhörnen under morronrusningen och middagsraster, allt för att stävja möjligt lagbryteri hos någon vågad kvinna som kanske krängt på sig ett par jeans och ve och fasa bara har ett par sandaler utan strumpor på sina nätta, små fötter.Kanske hade hon dessutom bråttom på morronen och glömde den så viktiga jackan eller koftan hemma och bara hennes top utan ärmar uppfyller kvoten för böter.

Vad det gäller männens klädsel finns ännu ingen speciell bestämmelse, men däremot kan dom endast väjla mellan fem olika frisyrer hos frisören. Håret får inte vara längre än fem centimeter och inga rakade huvuden för förekomma, minimilängden är 1 cm. Håret ska klippas var femtonde dag.

Män över 50 år tillåts dock låta sitt hår växa ut till hela 7 centimeter, men endast om hårlängden används för att dölja en tunnhårighet.

Diktatorn själv, som stadgat dessa lagar är såklart undantagen från alla dessa moderegler, han kan låta sitt hår svalla.

TVIST, om ack så liten...är dagens skrivpuff


Varje morron är det samma visa.
Ute regnar det som vanligt.
Först lockas och pockas det med mjuka ord.
Sen kommer kopplet fram och dragkampen börjar.
Okej då.
Ut snabbt som attan.
Benlyft... sen in igen.

Nöjd nu, matte?

fredag 24 juli 2009

Ett litet ögonblick


Ögon möter ögon

Hand hittar hand

Läppar söker läppar

Hud värmer hud

Du är min

Jag är din

En kort stund

Ett litet ögonblick

Ett liv

Något litet ...dagens skrivpuff


För drygt tre år sen kom du till oss.
En liten baby-valp.
Som en liten gremlin.
Här tryggt vilande på lill-mattes mage.

torsdag 23 juli 2009

Missbruk


-Nej, jag tycker inte vi ska gå på den där festen. Jag tänker i varje fall inte gå och eftersom du alltid dricker för mycket på varenda fest så tycker jag att vi stannar hemma båda två.
-Jamen, vi kan väl inte bara säga nej. Dom kommer ju att fråga varför vi inte kan komma och vad ska vi säga då. Förresten det är ju tradition. Kräftfesten hos Britta och Arne. Det klart vi ska gå. Och vadå dricker för mycket? Du dricker väl du också.
-Ja, det gör jag, men jag har ändå kontroll över vad jag gör. Efter ett par snapsar tappar du ju all värdighet, hänger som ett snöre över bordet eller raglar omkring och slickar andra karlar i örat och slingrar dig runt dom som en bläckfisk. Hur många gånger har jag inte fått packa ihop dej och vi har fått lämna festen, efter att du skämt ut både dig och mig.Hur många gånger har jag inte sett dig med fylleångesten krälande i din kropp dagen efter. Minnet av vad du gjorde kvällen före sträcker sig till andra drinken, sen är det ett fullständigt mörker för dig. Eller hur?

Hon sitter tyst, svarar inte.

-Vi har snart inga vänner kvar, fortsätter han. Ingen vill bjuda oss på nån fest längre. Ingen av dina väninnor vill längre se hur du stapplar omkring och bjuder ut dig. Och jag har ingen lust längre att ringa runt dagen efter och be om ursäkt för ditt beteende.

Hon börjar gråta.

Han har äntligen sagt det han så länge velat säga. Han vägrar att blunda längre för sin frus missbruk, vägrar att skyla över, lappa ihop.

Han tar henne i sin famn.

-Jag älskar dig min vän, säger han, men du älskar flaskan mer än mig. Det kan du inte förneka.

Hon nickar svagt mot hans axel.

-Hjälp mig, säger hon.
-Jag vet hur du kan få hjälp och jag kommer att finnas vid din sida hela tiden. Jag har telefonnumret, men det är du som måste ringa
-Ge mig det, säger hon. Jag ska ringa..







(dagens skrivpuff "Festen")

onsdag 22 juli 2009

Livet



Jovisst är det härligt ibland

Livet

Ibland glimmar det till

Likt glittrande spegelskärvor

Likt en stilla sjö som plötsligt öppnar upp den mörka skogen, där den blå himlen låter sig reflekteras

Skrattet, kärleken, lusten...
Som små glänsande lyckospeglar ligger dom där, utefter livets stig

Om dom inte har gömts under gammal löv och mylla

Sparkats undan långt ner i ett djupt dike

Svåra att hitta....








(dagens skrivpuff "Spegel)




Tappat lusten?




Min rosa pelargon slokar trött
i köksfönstret.

Vad har hänt?

Varje morron plockar jag bort sorgsna blomstänglar.

Hennes annars så sammetsmjuka gröna blad har förlorat sin spänst, torra och bruna vänder dom sig ifrån mig.

Hon som för en tid sen stod så ståtlig och grann, lyste upp hela mitt kök med sin fägring.

Känner hon sig kanske försummad och längtar efter annan kärlek och omtanke

Önskar hon sig ett annat liv?

Vill hon kanske ha en ny, mer färggrann kruka att växa sig stark i?

Längtar hon bort till fönstret som är fyllt med rödblommig glädje?

Saknar hon en mjukare hand som smeker liv i hennes förtorkade blad?

Eller har hon bara tappat sin lust till livet...

tisdag 21 juli 2009

Scener från den stora matvaruaffären....

en regnig tisdagsförmiddag... mitt i semesterjuli ...i det turisttäta lilla samhället

Familjerna trängs med varandra. Barnen kör racerlopp med överfyllda matvaruvagnar. Någon rundar galant, i full fart på två hjul, varuhyllans hörn utan att krocka med den förfärade gamla damen med sin rullator, som bara gått in för att köpa lite mjölk .

Nu är dom på semester, familjen som vanligtvis inte handlar tillsammans. Regnet strilar oavbrutet utanför affären. Så har det gjort under åtskilliga dagar. Dom trösthandlar. Dom försöker upprätthålla en käck attityd mot varandra. Men till slut kan pappan inte hålla sig. Han gormar åt sina två ungar som leker kurragömma bland hyllorna:
-Skärp er för faan!
Han vänder sig mot frun och med trött stämma säger han.
-Kan du inte försöka hålla reda på ungarna.
-Håll er lite lugna nu, annars blir pappa jättearg, säger hon med dämpad röst samtidigt som hon stressad letar efter mjölkhyllan.

Hans mobil ringer. Frun jagar 2 st barn samtidigt som hon fortfarande letar efter mjölkhyllan. Han försvinner bakom konserverna, väser med låg röst:
-Jag sa ju att du inte kunde ringa mig den här veckan. Ja jag saknar dig också, men vi är ju på semester nu frugan och jag och ungarna, det vet du ju. Jag är tillbaka i stan nästa vecka igen. Då har jag lämnat henne och kidsen i sommarstugan, så då är det lugnt. Vi hörs då älskling. Ring inte nåt mera nu. Inga sms heller. Jag hör av mig så fort jag är tillbaka igen. Puss puss.
Frun lyckas till slut hitta honom där han hukar bakom konservberget.
-Vem var det som ringde?
-Det var bara jobbet.
-Ja, men dom vet väl att du har semester.
-Ja, men det var nån maskin som krånglade bara, del är löst nu.

Han lägger armen om frun. Barnen har fått var sin påse lösgodis.
-Är vi klara nu, älskling?
Frun nickar.

Dom går mot kassorna.

måndag 20 juli 2009

Faan va´ jag bli irriterad!

Precis när jag fått till en bra mening , börjat skriva...ja, det liksom rinner på riktigt bra. Då kommer dom. Då vill dom prata... antingen den ene eller kanske båda på en gång. "Hej lilla mamma hur är det, blir det nån mat idag kanske, vad grinig du ser ut, stör jag?"
"Åh, håll käften", vill jag säga, "gå ut! Låt mej va´!"
Han eller dom börjar spola vatten, bara ljudet får mig att vilja gå i taket, öppnar kylskåpsdörren med ett ryck som stör min redan brutna tankekedja jag hade på gång...rotar runt bland burkar och annat i skåpet. Ljudet skär i mig...jag biter ihop precis innan skriket vill komma ut. Tyst!!Shut up!
"Men vad är det mamma, du ser så irriterad ut? Skriver du på din bok? Varför sätter du dig inte någon annanstans om du vill vara ifred?"
Men jag vill sitta i köket...trivs där. Jaha, nu ringer telefonen också...
Ja, var var jag...jo jag vill inte stänga in mig i nåt rum för att inte bli störd, gillar inte stängda dörrar..jag vill sitta i mitt kök och hoppas på att inspiration rinner till.
Men oj så självupptagen och "nej-jag-vill-inte-prata-med-er-just-nu" jag blir. Jag svarar mina barn utan att ha en aning om vad dom sagt eller vad jag svarat.
Jobbigt det här...

Dagens skrivpuff "Rädd"


Alltid när det åskar går mina tankar tillbaka till min barndom och till vår granne.
Jag kommer ihåg när mamma brukade säga: "Hör! Nu säger dom på radion att det snart kan bli åska, nu är hon snart här."
Mycket riktigt. Strax knackade det sen på dörren.
-Det ska bli åska. Jag hörde på radion nyss.
-Nej Hilda, himlen är ju klarblå, det finns ju inte ett moln.
Mamma försökte alltid lugna ner henne och kanske få henne att gå hem igen.

Min mamma som alltid hade fullt upp med nåt, som inte brydde sig nämnvärt om åska och som brukade sucka tungt när Hilda syntes i backen på väg upp till oss. "Nu får jag ingenting gjort den här dagen heller", brukade hon muttra.
Hilda placerade sig alltid i vårt kök, tog en köksstol och satte sig så långt hon kunde från vägguttag.
Ibland behövde det inte vara radion som hade skrämt henne, utan hon kände i kroppen sa hon, när ovädret var på gång och då släppte hon allt hon hade för händer, drog ur alla kontakter hemma och begav sig genast iväg till oss.
Denna vuxna kvinna blev som ett skrämt barn när det började åska. Hennes förvandling förbryllade mig. Hon kunde gråta och oja sig när blixten kom och sen knallen. Hon brukade blunda och hålla händerna för öronen, minns jag. Allt detta skrämde mig mer än själva åskvädret.
Jag vet att mamma frågade henne en gång varför hon var så rädd, men jag minns inte om Hilda kunde ge någon förklaring.

Själv känner jag inget av den rädsla som vår granne ständigt bar på när ett åskväder närmade sig. Tvärtom kan jag tycka om att sätta mig på den sommar-varm-fuktiga balkongen, spana ut på blixtarna, höra mullret, förnimma vibrationerna av en kraft vi inte rår över.





söndag 19 juli 2009

Dagens skrivpuff "Skriv en text på 200 ord"


Tomma rum

Han närmar sig huset. Bestämmer sig för att stanna till en stund och gå in. Nycklarna har han ju fortfarande kvar. Ytterdörren gnisslar som vanligt när han låser upp. Tomheten slår emot honom när han kommer in i hallen. Doften av gammal luft kändes direkt när han öppnnade dörren. Doften som inte på länge fått blanda sig med en frisk vind från öppet fönster. Steg för steg tar han sig igenom rum efter rum. Tomt gapar dom emot honom. Rum som en gång värmdes av deras kärlek. Nu är det bara ett iskallt hus fyllt av tårar.

Känslan av ensamheten som tärt honom länge, den känslan blir än mer tydlig nu när han vandrar genom minnena.

Han känner att han inte längre orkar stanna kvar. Han vänder. Låser ytterdörren. Parerar automatiskt nedersta trappsteget på yttertrappan som aldrig blev lagat.

Han låter tårarna komma. Gråten låter sig inte längre stängas inne. Han famlar efter bilnycklarna. Han måste få gömma sig i bilen. Himlen gråter också, regnet strilar ner och lägger sig som ett skyddande hölje på hans bilruta. Ingen ser när han släpper ut all sorg och längtan.

Han startar sen bilen och kör den sista kilometern mot kyrkan.

lördag 18 juli 2009

Dagens skrivpuff "Något stort"



Mitt rum är stort.

Det rymmer både sovplats och kök.

Under ligger bageriet, vars doft är min väckarklocka.

Stengolvet kyler mina nakna fötter.

Dom gistna fönsterluckorna låter sig motvilligt öppnas.

Som varmt guld flödar solen in i mina halvdunkla skrymslen.

Smärtan gäckar inte längre min kropp.

Jag är famnad av landet gjort av ljus och värme.

fredag 17 juli 2009

Möten


Idag avslutade vi kursen.

"Hej då"

"Lova att höra av dig"

"Vi måste ses igen"

Vi byter tel.nr och emailadresser.

Vi skiljs åt.

Alla åker hem till sitt.

Tankarna letar sig tillbaka.

Veckan vi upplevt tillsammans...tänk hon den där tokiga med hunden tänker någon, och tänk han som hade en sån härlig berättelse om hur man övervinner sin flygrädsla, eller hon som skrev om den gröna flugsmällan, eller du som satt bredvid mig, ja du som skrev om väggklockans öde.


Åh, alla dessa härliga berättelser som kommit på pränt denna skrivarkurs-vecka!

En toppen-vecka.

En fantastisk lärare.

Jag saknar er!

Ha nu en härlig fortsättning på sommaren!
Kram till er alla!


torsdag 16 juli 2009

Bloggvila


Jag är på kurs denna vecka
"Skrivverk-
stad för ordlystna". Min blogg och skrivpuffar får stå tillbaka några dagar. Kvällar och tidiga mornar går åt till hemläxor. Texter ska skrivas, ändras...vår fantastiske lärare har helt tagit mig i besittning...denna vecka fungerar inget annat än att lyssna, ta in, lära, skriva, läsa, redigera, stryka, lägga till osv, osv...

"Få fram ditt undermedvetna"

"Pennan fungerar som en skruvmejsel (skrivmejsel)"

"Vad är det du vill berätta? Berätta då det!"

"Börja med det intressantaste"

"Första ordet är det viktigaste"

"Ju mer man lämnar åt läsaren att förstå själv, desto intressantare blir texten"

Ja det här är en liten del av alla termer han lär oss och som snurrar i mitt huvud just nu.

Kursen är förlagd till Kyrkeruds Folkhögskola, strax utanför Årjäng. Jag bjuder er på en av dom vackra utsikterna vid denna vackert belägna kursgård.

söndag 12 juli 2009

Puff "Vakna"


Vaknar med ett ryck.

En snabb blick på klockradion

Hjälp, nu har han försovit sig!!

Rusning in i sonens halvdunkel.

Rycker tag i täcket "Du måste vakna nu...klockan är jättemycket!"

Täcket gör inget motstånd...sängen är tom.

Nästa rusning mot badrummet...tomt.

Trycker ettan på mobilen.

"Hej, mamma...coola ner dig, det är luuugnt, jag är redan på jobbet"


Från en mamma som inte kan släppa kontrollen....

lördag 11 juli 2009

Dagens skrivpuff " Balans"


"Mamma kom ut fort!!!"

Han ropar för full hals

"Titta!!"

"Jag kan!"

Jag släpper allt och skyndar ut på trappan.

Han kommer emot mig på den lilla vägen upp mot huset.
Hans lilla ansikte skiner av lycka.

Hans små knubbiga ben trampar på för fullt.
Rocky skuttar glatt bredvid.

Stödhjulen är borta och han har hittat balansen.

fredag 10 juli 2009

Puff "Att bli tagen på allvar"



Dom är på bilsemester. Dom är trötta och hungriga. Äntligen ser Fia från baksätet att pappa lägger handen på spaken, han blinkar höger, saktar ner och svänger in mot en restaurang vid vägkanten.

Hon har inte vågat säga något på länge, hon har suttit tyst och lyssnat på hur mamma och pappa grälat. Det är som om dom har glömt att hon är med. Det är som om dom har glömt det dom sa i morse när dom packade in allt i bilen.

Mamma sa "Nu Fia, nu är det semester, nu ska vi ha roligt." Mamma och pappa kramade om varann och Fia passade på att smyga sig tätt intill mamma och hon gav henne en lätt puss på kinden och sa "Kila iväg nu vännen och hämta din väska som står i hallen, så kan vi åka sen."

Och Fia sprang iväg på lätta fötter, men hon kände ändå den där oron...den där känslan i maggropen ville inte försvinna...

Men nu stannar dom och skyndar in i regnet. Dom hittar ett bord vi fönstret, en servitris kommer fram och frågar vad dom vill ha. Hon vänder sig till Fia först "Jag vill ha korv och pommes frites"

"Nej, vi ska dagens alla tre....torsk med äggsås" säger pappa.

Servitrisen frågar Fia "Vill du ha senap och ketchup till korven"....

torsdag 9 juli 2009

Tro inte allt jag skriver


Igår rekommen-
derade jag ju en bok "Allt män vet om kvinnor".

Vad vet dom?

Ingenting.

Boken innehåller inte ett ord, alla sidor är blanka och ska bli min anteckningsbok.....


Häpp


Skrivpuffen idag " En vändpunkt"


"Vänd där det är möjligt", säger hon. Jag tvivlar till en sekund, men förvirrad som jag är så låter jag mig övertalas när hon tålmodigt upprepar sig.
Det är möjligt... och jag vänder.

"Kör höger i nästa korsning"...nu är hon där igen med sin bestämda röst och gör mig återigen villrådig. Precis när jag själv har bestämt mig för att ta den breda vägen rakt fram, då börjar hon tjattra om ett annat betydligt krokigare val.

"Gör en U-sväng nu!" Men faan, jag är ju mitt ute på autobahn!! Jag har ju precis fått upp farten och jag känner ju att nu är det rätt, nu är det bara att köra på. Jag slänger ut GPS:n och drar min egen väg.

onsdag 8 juli 2009

Boktips




Jag var inne i "min" bokhandel idag. Dom hade just fått in en bok som jag inte kunde låta bli att direkt köpa. Den är skriven av Karl Mann och titeln är "Allt män vet om kvinnor".... Köp den! Mycket nöje!
"Kolossalt klargörande kunnande kring kvinnlighetens konfunderande kufiskhet"....ja, så skriver man bl a om denna bok.

Dagens skrivpuff "En känsla du trivs med"





Friheten






Att själv få styra mitt liv, att ingen lägger sig i eller har synpunkter på mitt sätt att leva, det är en tillfredsställande känsla för mig.

Jag är ganska oinrutbar.

Vill leva utan större planer för nästa dag.

Vill känna att jag äger dagen och kan förfoga över den som det passar mig.

Att utan vidare lägga ner planerade göromål och istället impulsivt ge mig åt något helt annat...det är en underbar frihetskänsla som jag älskar.

Kanske är det för att jag är född i Skyttens tecken som jag hela tiden söker friheten.

Kanske är det därför som jag hela tiden krånglar mig ur armar som försöker hålla mig fast, som försöker styra mitt liv, som försöker mota in mig i ett för dom passande liv?
Jag slår bort dessa armar och går vidare....ensam och fri på min egen väg.

tisdag 7 juli 2009

Dagens skrivpuff "Att ha ett stöttande nätverk"


Hon ringer.

"Kan ni hjälpa mig?"

Hon nästan viskar.

Hon är rädd att någon ska höra.

Hennes röst darrar.

Språket är annorlunda.

Hon hittar inte dom rätta orden.

Det är ett nytt land.

Det är ett nytt språk.


Vi förstår.

Vi behöver inte alltid orden.

Vi drar åt, knyter ihop det stöttande nätverket.

Inget läcker ut.


måndag 6 juli 2009

Dagens skrivpuff "Tystnad"


Du har inte "sagt" ett ljud till mig under alla dom år vi levt ihop.

Vi tillsammans har lärt oss det tysta språket.

Dina bruna vackra ögon talar tyst till mig.

Ditt kroppsspråk är mer än utrycksfullt.

Du läser av mitt kroppsliga språk bättre än någon annan och vet instinktivt vad jag vill och menar.


Ibland protesterar du tyst och jag kan då lätt falla till föga inför bedjande ögon.


Aldrig har du skällt på mig eller på någon annan.
Aldrig ett gnäll från dig.

Du jobbar ideellt i vården tillsammans med mig.

I det tysta ger du av dig själv till dom som längtar efter att ha någon att krama och kela med.






söndag 5 juli 2009

Man ska unna människor att ha det svårt...


Jag går hem från söndags-
besöket hos gamla moster.

Det regnar idag, det är lika grått ute som det var hos kära moster.

Nej inte grått så som ni nu tror...hennes fina lilla lägenhet på äldreboendet är omsorgsfullt inrett i hennes favoritfärger och med hennes möbler och saker...det har jag såklart sett till.


Härligt prunkande pelargonier i köksfönstret, där dom rosarutiga gardinerna är upphängda. I den blåa sköna tv-fåtöljen sitter hon oftast närhelst jag kommer.

"Hej" säger jag hurtigt...."hur är det idag."

"Oj, oj, oj det har aldrig varit så svårt som just idag" är oftast svaret som jag får.

Jag börjar då som vanligt att genast ge allehanda förslag för att pigga upp hennes humör: "en promenad ut kanske, vill du följa med hem en sväng på en kopp kaffe, ska jag läsa lite ur en bok"...osv

"Nej, jag vill ingenting" svarar hon mig....


Och så har det varit i flera år...hon vill inget...varför kan jag inte inse detta...sluta pracka på henne mina förslag som ändå alltid röstas ner ....varför kan jag inte bara låta henne ha det så svårt som hon vill...


Tankar jag fick när jag sakta går hemåt, tömd på energi, tom invärtes såsom man blir när man bara ger och ger och aldrig får något tillbaka...

Dagens skrivpuff "Beskriv en byggnad som den uppfattas dels av en sörjande far, dels av en förälskad kvinna".


Alex hade nyligen flyttat in i sin lägenhet i det stora vita huset vid en liten sidogata strax nära Hyde Park.


En liten mörk lägenhet en trappa ner under gatuplan. Dom små fönstren vette ut mot trottoaren och utsikten var bara skor av skilda slag på dom förbipasserade.


Han kommer ihåg sist han var och hälsade på sin son, dom hade suttit i det lilla köket vid hans rangliga bord under fönstret, druckit the och roat sig med att kommentera skor och gångsstilar på dom som gick förbi däruppe. En del hade bråttom och skyndade snabbt förbi, andra flanerade sakta med sina hundar i den ljumma sommarkvällen. Några barn skuttade förbi i sina sommarsandaler...


Nu är vinden kall, han fryser trots sin varma rock. Han kan skymta huset därborta. Den strama vita byggnaden med sitt svarta spjutstaket i järn. Han ser det svarta trappräcket som leder ner till sonens lägenhet.


Han är framme nu, allting är tyst, inga människor syns i närheten.


Tårarna rinner. Han ser knappt. Han letar efter näsduken i fickan, torkar bort tårarna, håller hårt i sin käpp, den andra handen följer det kalla räcket ner. Han tar ett steg i taget, knäet värker mer än vanligt. Känner med handen under det sista trappsteget, tar fram nyckeln, låser upp den svarta dörren som trögt, gnisslande låter sig öppnas. Mörkret därinne slår emot honom och han brister ut i gråt....


_____________________________________________________


Hon hoppar av den röda bussen. Hon kan skymta det vita vackra huset ett stycke längre bort. Det utsirade, svarta järnstaketet glänser i solskenet.

Hon skyndar på lätta steg.

Hon längtar.

Hon vet att han väntar på henne.

Hon är framme och kan skymta hans ansikte i det lilla köksfönstret i höjd med trottoaren.

Hon springer, nästan snubblar nerför trappan.

Han står i dörröppningen.

Den svarta dörren gnisslar bakom henne, när han sparkar igen dörren med foten samtidigt som han sakta kysser henne.

Kappan faller till golvet i den mörka lilla hallen.

"Vill du ha en kopp the frågar han."

"Jag vill ha dig" svarar hon....




lördag 4 juli 2009

GRATTIS





Ulrika...min älskade dotter!!


Idag är det din namnsdag!


Jag älskar dig!



Dagens skrivpuff "Min röst är stark och klar"



Var har jag lagt jag mina nycklar?


Har du sett min snusdosa?


Har jag nå´n ren t-shirt?


Var är mina kalsonger?


Mitt USB-minne är borta, vet du var det är?


Jag kan inte hitta mina plektrum, har du sett nå´t?


Mitt körkort mamma...du har väl inte tvättat det?


Faan... har brorsan tagit min Ipod...vet du det mamma?


Nu är min mobil borta igen...det är luuugnt mamma, du behöver inte skrika så, jag hittade den under kudden.


Min röst är stark och klar: HÅLL REDA PÅ ERA EGNA GREJOR! SKÖT ER EGEN TVÄTT!





Fotot....en stolt mamma till två härliga söner!

fredag 3 juli 2009

Jag ville bara säga


Jag är väldigt ny här som bloggare och jag vill så här på blanka fredagseftermiddagen brista ut i ett TACK....tack för att ni läser och kommenterar min blogg...jag blir så himla glad!! Det var bara de´ jag ville säga.

Kram och trevlig helg alla//Anna

Dagen skrivpuff "Gift"


Han sa.. "Flytta med mig till Sverige och gift dig med mig."

Han gav henne en förhoppning om ett bättre liv.

Han lovade att försörja henne och hennes familj.


Hon var inte svår att övertalas.

Hon blev lurad.

Hon fick ett liv fyllt av våld, kränkningar totalt isolerad från yttervärlden.


Hon hittade en dag burken med råttgift.


Hans kvällsmat kryddades hädanefter med detta gift.



torsdag 2 juli 2009

Dagens skrivpuff " En skattkista full av minnen"


Jag bär in kartong efter kartong till hennes nya lägenhet.

Hon sitter bara och tittar på mig, till synes helt ointresserad.

Trött och svettig sätter jag mig till slut på en stol bredvid henne.

Jag tar upp ett gammalt fotoalbum från en av kartongerna och lägger i hennes knä.

Hon börjar sakta bläddra, ber mig hämta glasögonen som ligger på hennes köksbord, glasögonen som hon inte använt sen hon flyttade hit.


Hon har slutat läsa böcker på kvällarna

Hon har slutat lösa korsordet i lördagstidningen.

Hon har slutat titta på tv.

Glasögonen ligger alltid i sitt fodral, orörda, på samma plats.

Hon har försvunnit in i en annan värld och jag kan inte locka ut henne igen...hon vill inte.


Men nu frågar hon efter sina glasögon...

hennes ansikte börjar plötsligt leva...

hon har en annan blick när hon tittar upp på mig...

min kära gamla moster...

hon tar min hand och vi börjar titta tillsammans i albumet...

hon berättar för mig...

minnen kommer...

hon stannar upp, tänker tillbaka...

vi bläddrar vidare bland alla gamla foton...

vi plockar upp ett nytt album...

personal smyger in leende med en kaffebricka...

Sigge snarkar förnöjt på hennes mjuka matta...

den gamla väggklockan tickar rogivande...

jag smyger ner en hand i fickan och stänger av mobiltelefonen..

några lösa foton ramlar ut från en sida, ner i hennes knä

"Åh", jag rycker till mig en bild, "Det där måste vara mamma när hon var liten, eller hur?"....

hon ler och nickar...



onsdag 1 juli 2009

Puffen idag "Att göra något meningsfullt"


Hon funderar över menings-
fullhet.

Under tiden fortgår dagarna med kraven som hon ställer på sig själv.

Ny morron, ny lista över saker som ska göras.

Hennes huvud är fullt av måsten.

Ett ständigt dåligt samvete för allt som hon inte hinner med, allt som hela tiden släpar efter.

Mitt i all stress och jäkt känner hon tomheten, sorgsenheten.


Hon tänker...vad är meningsfullt för mig?


Det fanns tider då hon behövde hjälp, var i kris.

Människor runt henne hade inte tid.

Viktigare var dammfria ytor, bonade, rena golv, putsade fönster, manglade lakan, ogräsfri rabatt osv.


Hon läser en annons i tidningen.

Den är skriven till henne.

Hon slår numret.


Kvinnojoursarbetet ger henne en meningsfullhet.

Lär henne vad som är viktigast i livet.

Att finnas till för andra.

Att hjälpa.


Hon är lyckligare nu.

Hyllan i hennes vardagsrum är dammigare.

På hennes golv leker små dammråttor i vinddraget från den öppna balkongdörren.

Den rena tvätthögen i hennes sovrum, som ska vikas, den ligger lugnt kvar och väntar på en annan dag.