Jag syr....

Odla din glädje. Känn tacksamheten. Ge ingen näring åt dom frön, som har rädsla och smärta i sina groddar. Köp istället påsen med dom snabbväxande små kornen från kärleken. Vattna dom väl. Skörda rikedomar. (Så lätt att skriva, inte lika lätt att alltid praktisera :=) )

Förväntan Längtan Förhoppningar Drömmar Glädje Lust Oövervinnligt rus Rädsla Sviken Övergiven Allt rasar Kärleken Du är alltid lika efterlängtad

Nyvaken konstaterar hon att mjölken, som hon måste ha till sitt morronkaffe, är slut. Snabbt slänger hon igen kylskåpsdören. Stanken är svår för henne att möta så här tidigt. Duschar, lägger en perfekt make-up. Halkar till lite på det klädstampade, nu blöta badrumsgolvet . Plattången, som hon till slut lyckas hitta under pizzakartongerna på vardagsrumsbordet, fixar till hennes ostyriga lockar. Det tar en stund innan hon hittar kassen med sina senast inköpta trendskor. Den hade bara hamnat lite fel. Stod tillsammans med dom andra soppåsarna i köket. Ikväll , tänker hon, ska hon försöka komma ihåg att gå till soprummet. En sista grundlig översyn i den stora hallspegeln. Morron-out-fiten matchar perfekt hennes syrenlila ögonskugga. Nöjd med sitt utseende trippar hon nu iväg till butiken runt hörnet.

"Du får absolut inte spela någonting annat än just dom här sångerna imorron.” Min mamma såg strängt på mig. För övrigt inget ovanligt för mig att se henne sträng och bister. En vana för mig. Alltför ofta råkade just jag ut för hennes raseriutbrott, som en åskblixt slog dom ner helt utan förvarning. "Dom här sångerna" var små stycken med religiös anknytning, eftersom jag skulle underhålla en skara med syföreningstanter i missionskyrkan. Pastorn skulle också vara med. Jag var vid detta tillfälle endast 8 år men redan ganska så bra på att spela piano. Inspirerad av min storebror som lätt boggie-woggie-ade pianot så att det vibrerade och skallrade i hela huset. Detta förstås när inte sträng-mamma var hemma. Då smekte han tangenterna så att helt andra toner ljöd, såna som inte fick glasen i vitrinskåpet att skallra. Nåväl nu hade jag tränat länge inför denna eftermiddagssoaré. Vi hade vid denna tid en kvinna inneboende hemma hos som, gudbevars, var organist i kyrkan

(Dagens skrivpuff blir ett litet utdrag från en novell jag skrivit.) Mats kan inte sova den natten. Egentligen vet han inte när han sov en hel natt sen allt hände. Tankarna härjar hela tiden i hans huvud. Både natt och dag. Han kan inte sluta älta och återigen går han igenom allt från där kvällen och natten. Marie, hans fru, och han var på kräftfest hos en av grannarna. Dom hade alla druckit en hel. Plötsligt fick någon idén att dom skulle gå ner till sjön och bada. Klockan var säkert över midnatt när dom alla gav sig iväg ner till stranden. Han minns att det var en ljummen, stjärnklar, augustinatt, alldeles vindstilla, en stor måne hade kastat sitt silverstråk över sjön. Han druckit alldeles för mycket. Han hade känt sig ganska vinglig när dom gick iväg. Marie var också ganska onykter, det hade han konstaterat. Hon hade skrattande snubblat flera gånger där hon gick framför honom på den branta stigen ner mot sjön. Ingen hade några badkläder. Alla badade nakna. Efter ett

så man måste ju passa på…passa på att leva livet långsamt. Min mamma och säkert många i hennes generation var uppfostrade med att inte sitta ner utan att ha något för händerna. Aldrig bara sätta sig ner och njuta, utan att göra någonting. Jag vet aldrig att jag såg min mamma bara sitta skönt tillbakalutad i en fåtölj, blunda och bara koppla av. Jo, en gång per år. Julaftonskvällen, när julmaten var bortdukad, julklapparna utdelade...då satte hon sig ner i fåtöljen i vardagsrummet utan något i sina händer och hon somnade ganska omgående. Det är det jag främst kommer ihåg från barndomens julaftnar, att alltid mamma somnade av utmattning i fåtöljen. Hon sa ofta till mig ”Sitt inte där, gör något.” Dom orden hade jag med mig länge efter att hon utbränd hade gått bort alltför tidigt. Jag kände länge ett dåligt samvete så snart jag satte mig ner bara för att vila eller koppla av. Barn är inte från födseln förtjusta i fart eller prestationer – det är vi som gör dom sådana. Ofta ser vi människ

på offentliga platser. Dessutom ska dom anta en sedesam klädstil där dom döljer sina armar och tår. Jaa, dessa modenycker bör, eller måste man som kvinna, följa i Nordkorea, annars straffas man med tvångsarbete alt. kännbara böter. Detta kan man bla läsa om i gårdagens Metro . Orsaken är att man vill förhindra att dom vedervärdiga västerländska vanorna breder ut sig. För säkerhets skull står kontrollanter i gatuhörnen under morronrusningen och middagsraster, allt för att stävja möjligt lagbryteri hos någon vågad kvinna som kanske krängt på sig ett par jeans och ve och fasa bara har ett par sandaler utan strumpor på sina nätta, små fötter.Kanske hade hon dessutom bråttom på morronen och glömde den så viktiga jackan eller koftan hemma och bara hennes top utan ärmar uppfyller kvoten för böter. Vad det gäller männens klädsel finns ännu ingen speciell bestämmelse, men däremot kan dom endast väjla mellan fem olika frisyrer hos frisören. Håret får inte vara längre än

Varje morron är det samma visa. Ute regnar det som vanligt. Först lockas och pockas det med mjuka ord. Sen kommer kopplet fram och dragkampen börjar. Okej då. Ut snabbt som attan. Benlyft... sen in igen. Nöjd nu, matte?

Ögon möter ögon Hand hittar hand Läppar söker läppar Hud värmer hud Du är min Jag är din En kort stund Ett litet ögonblick Ett liv

För drygt tre år sen kom du till oss. En liten baby-valp. Som en liten gremlin. Här tryggt vilande på lill-mattes mage.

-Nej, jag tycker inte vi ska gå på den där festen. Jag tänker i varje fall inte gå och eftersom du alltid dricker för mycket på varenda fest så tycker jag att vi stannar hemma båda två. -Jamen, vi kan väl inte bara säga nej. Dom kommer ju att fråga varför vi inte kan komma och vad ska vi säga då. Förresten det är ju tradition. Kräftfesten hos Britta och Arne. Det klart vi ska gå. Och vadå dricker för mycket? Du dricker väl du också. -Ja, det gör jag, men jag har ändå kontroll över vad jag gör. Efter ett par snapsar tappar du ju all värdighet, hänger som ett snöre över bordet eller raglar omkring och slickar andra karlar i örat och slingrar dig runt dom som en bläckfisk. Hur många gånger har jag inte fått packa ihop dej och vi har fått lämna festen, efter att du skämt ut både dig och mig.Hur många gånger har jag inte sett dig med fylleångesten krälande i din kropp dagen efter. Minnet av vad du gjorde kvällen före sträcker sig till andra drinken, sen är det ett fullständigt mörker för

Jovisst är det härligt ibland Livet Ibland glimmar det till Likt glittrande spegelskärvor Likt en stilla sjö som plötsligt öppnar upp den mörka skogen, där den blå himlen låter sig reflekteras Skrattet, kärleken, lusten... Som små glänsande lyckospeglar ligger dom där, utefter livets stig Om dom inte har gömts under gammal löv och mylla Sparkats undan långt ner i ett djupt dike Svåra att hitta.... (dagens skrivpuff "Spegel)

Min rosa pelargon slokar trött i köksfönstret. Vad har hänt? Varje morron plockar jag bort sorgsna blomstänglar. Hennes annars så sammetsmjuka gröna blad har förlorat sin spänst, torra och bruna vänder dom sig ifrån mig. Hon som för en tid sen stod så ståtlig och grann, lyste upp hela mitt kök med sin fägring. Känner hon sig kanske försummad och längtar efter annan kärlek och omtanke Önskar hon sig ett annat liv? Vill hon kanske ha en ny, mer färggrann kruka att växa sig stark i? Längtar hon bort till fönstret som är fyllt med rödblommig glädje? Saknar hon en mjukare hand som smeker liv i hennes förtorkade blad? Eller har hon bara tappat sin lust till livet...

en regnig tisdagsförmiddag... mitt i semesterjuli ...i det turisttäta lilla samhället Familjerna trängs med varandra. Barnen kör racerlopp med överfyllda matvaruvagnar. Någon rundar galant, i full fart på två hjul, varuhyllans hörn utan att krocka med den förfärade gamla damen med sin rullator, som bara gått in för att köpa lite mjölk . Nu är dom på semester, familjen som vanligtvis inte handlar tillsammans. Regnet strilar oavbrutet utanför affären. Så har det gjort under åtskilliga dagar. Dom trösthandlar. Dom försöker upprätthålla en käck attityd mot varandra. Men till slut kan pappan inte hålla sig. Han gormar åt sina två ungar som leker kurragömma bland hyllorna: -Skärp er för faan! Han vänder sig mot frun och med trött stämma säger han. -Kan du inte försöka hålla reda på ungarna. -Håll er lite lugna nu, annars blir pappa jättearg, säger hon med dämpad röst samtidigt som hon stressad letar efter mjölkhyllan. Hans mobil ringer. Frun jagar 2 st barn samtidigt som hon for

Precis när jag fått till en bra mening , börjat skriva...ja, det liksom rinner på riktigt bra. Då kommer dom. Då vill dom prata... antingen den ene eller kanske båda på en gång. "Hej lilla mamma hur är det, blir det nån mat idag kanske, vad grinig du ser ut, stör jag?" "Åh, håll käften", vill jag säga, "gå ut! Låt mej va´!" Han eller dom börjar spola vatten, bara ljudet får mig att vilja gå i taket, öppnar kylskåpsdörren med ett ryck som stör min redan brutna tankekedja jag hade på gång...rotar runt bland burkar och annat i skåpet. Ljudet skär i mig...jag biter ihop precis innan skriket vill komma ut. Tyst!!Shut up! "Men vad är det mamma, du ser så irriterad ut? Skriver du på din bok? Varför sätter du dig inte någon annanstans om du vill vara ifred?" Men jag vill sitta i köket...trivs där. Jaha, nu ringer telefonen också... Ja, var var jag...jo jag vill inte stänga in mig i nåt rum för att inte bli störd, gillar inte stängda dörrar..jag vill sitt

Alltid när det åskar går mina tankar tillbaka till min barndom och till vår granne. Jag kommer ihåg när mamma brukade säga: "Hör! Nu säger dom på radion att det snart kan bli åska, nu är hon snart här." Mycket riktigt. Strax knackade det sen på dörren. -Det ska bli åska. Jag hörde på radion nyss. -Nej Hilda, himlen är ju klarblå, det finns ju inte ett moln. Mamma försökte alltid lugna ner henne och kanske få henne att gå hem igen. Min mamma som alltid hade fullt upp med nåt, som inte brydde sig nämnvärt om åska och som brukade sucka tungt när Hilda syntes i backen på väg upp till oss. "Nu får jag ingenting gjort den här dagen heller", brukade hon muttra. Hilda placerade sig alltid i vårt kök, tog en köksstol och satte sig så långt hon kunde från vägguttag. Ibland behövde det inte vara radion som hade skrämt henne, utan hon kände i kroppen sa hon, när ovädret var på gång och då släppte hon allt hon hade för händer, drog ur alla kontakter hemma

Tomma rum Han närmar sig huset. Bestämmer sig för att stanna till en stund och gå in. Nycklarna har han ju fortfarande kvar. Ytterdörren gnisslar som vanligt när han låser upp. Tomheten slår emot honom när han kommer in i hallen. Doften av gammal luft kändes direkt när han öppnnade dörren. Doften som inte på länge fått blanda sig med en frisk vind från öppet fönster. Steg för steg tar han sig igenom rum efter rum. Tomt gapar dom emot honom. Rum som en gång värmdes av deras kärlek. Nu är det bara ett iskallt hus fyllt av tårar. Känslan av ensamheten som tärt honom länge, den känslan blir än mer tydlig nu när han vandrar genom minnena. Han känner att han inte längre orkar stanna kvar. Han vänder. Låser ytterdörren. Parerar automatiskt nedersta trappsteget på yttertrappan som aldrig blev lagat. Han låter tårarna komma. Gråten låter sig inte längre stängas inne. Han famlar efter bilnycklarna. Han måste få gömma sig i bilen. Himlen gråter också, regnet strilar ner och lägger sig s

Mitt rum är stort. Det rymmer både sovplats och kök. Under ligger bageriet, vars doft är min väckarklocka. Stengolvet kyler mina nakna fötter. Dom gistna fönsterluckorna låter sig motvilligt öppnas. Som varmt guld flödar solen in i mina halvdunkla skrymslen. Smärtan gäckar inte längre min kropp. Jag är famnad av landet gjort av ljus och värme.

Idag avslutade vi kursen. "Hej då" "Lova att höra av dig" "Vi måste ses igen" Vi byter tel.nr och emailadresser. Vi skiljs åt. Alla åker hem till sitt. Tankarna letar sig tillbaka. Veckan vi upplevt tillsammans...tänk hon den där tokiga med hunden tänker någon, och tänk han som hade en sån härlig berättelse om hur man övervinner sin flygrädsla, eller hon som skrev om den gröna flugsmällan, eller du som satt bredvid mig, ja du som skrev om väggklockans öde. Åh, alla dessa härliga berättelser som kommit på pränt denna skrivarkurs-vecka! En toppen-vecka. En fantastisk lärare. Jag saknar er! Ha nu en härlig fortsättning på sommaren! Kram till er alla!

Jag är på kurs denna vecka "Skrivverk- stad för ordlystna". Min blogg och skrivpuffar får stå tillbaka några dagar. Kvällar och tidiga mornar går åt till hemläxor. Texter ska skrivas, ändras...vår fantastiske lärare har helt tagit mig i besittning...denna vecka fungerar inget annat än att lyssna, ta in, lära, skriva, läsa, redigera, stryka, lägga till osv, osv... "Få fram ditt undermedvetna" "Pennan fungerar som en skruvmejsel (skrivmejsel)" "Vad är det du vill berätta? Berätta då det!" "Börja med det intressantaste" "Första ordet är det viktigaste" "Ju mer man lämnar åt läsaren att förstå själv, desto intressantare blir texten" Ja det här är en liten del av alla termer han lär oss och som snurrar i mitt huvud just nu. Kursen är förlagd till Kyrkeruds Folkhögskola, strax utanför Årjäng. Jag bjuder er på en av dom vackra utsikterna vid denna vackert belägna kursgård.

Vaknar med ett ryck. En snabb blick på klockradion Hjälp, nu har han försovit sig!! Rusning in i sonens halvdunkel. Rycker tag i täcket "Du måste vakna nu...klockan är jättemycket!" Täcket gör inget motstånd...sängen är tom. Nästa rusning mot badrummet...tomt. Trycker ettan på mobilen. "Hej, mamma...coola ner dig, det är luuugnt, jag är redan på jobbet" Från en mamma som inte kan släppa kontrollen....

"Mamma kom ut fort!!!" Han ropar för full hals "Titta!!" "Jag kan!" Jag släpper allt och skyndar ut på trappan. Han kommer emot mig på den lilla vägen upp mot huset. Hans lilla ansikte skiner av lycka. Hans små knubbiga ben trampar på för fullt. Rocky skuttar glatt bredvid. Stödhjulen är borta och han har hittat balansen.

Dom är på bilsemester. Dom är trötta och hungriga. Äntligen ser Fia från baksätet att pappa lägger handen på spaken, han blinkar höger, saktar ner och svänger in mot en restaurang vid vägkanten. Hon har inte vågat säga något på länge, hon har suttit tyst och lyssnat på hur mamma och pappa grälat. Det är som om dom har glömt att hon är med. Det är som om dom har glömt det dom sa i morse när dom packade in allt i bilen. Mamma sa "Nu Fia, nu är det semester, nu ska vi ha roligt." Mamma och pappa kramade om varann och Fia passade på att smyga sig tätt intill mamma och hon gav henne en lätt puss på kinden och sa "Kila iväg nu vännen och hämta din väska som står i hallen, så kan vi åka sen." Och Fia sprang iväg på lätta fötter, men hon kände ändå den där oron...den där känslan i maggropen ville inte försvinna... Men nu stannar dom och skyndar in i regnet. Dom hittar ett bord vi fönstret, en servitris kommer fram och frågar vad dom vill ha. Hon vänder sig till Fia fö

Igår rekommen- derade jag ju en bok "Allt män vet om kvinnor". Vad vet dom? Ingenting. Boken innehåller inte ett ord, alla sidor är blanka och ska bli min anteckningsbok..... Häpp

"Vänd där det är möjligt", säger hon. Jag tvivlar till en sekund, men förvirrad som jag är så låter jag mig övertalas när hon tålmodigt upprepar sig. Det är möjligt... och jag vänder. "Kör höger i nästa korsning"...nu är hon där igen med sin bestämda röst och gör mig återigen villrådig. Precis när jag själv har bestämt mig för att ta den breda vägen rakt fram, då börjar hon tjattra om ett annat betydligt krokigare val. "Gör en U-sväng nu!" Men faan, jag är ju mitt ute på autobahn!! Jag har ju precis fått upp farten och jag känner ju att nu är det rätt, nu är det bara att köra på. Jag slänger ut GPS:n och drar min egen väg.

Jag var inne i "min" bokhandel idag. Dom hade just fått in en bok som jag inte kunde låta bli att direkt köpa. Den är skriven av Karl Mann och titeln är "Allt män vet om kvinnor".... Köp den! Mycket nöje! "Kolossalt klargörande kunnande kring kvinnlighetens konfunderande kufiskhet"....ja, så skriver man bl a om denna bok.

Friheten Att själv få styra mitt liv, att ingen lägger sig i eller har synpunkter på mitt sätt att leva, det är en tillfredsställande känsla för mig. Jag är ganska oinrutbar. Vill leva utan större planer för nästa dag. Vill känna att jag äger dagen och kan förfoga över den som det passar mig. Att utan vidare lägga ner planerade göromål och istället impulsivt ge mig åt något helt annat...det är en underbar frihetskänsla som jag älskar. Kanske är det för att jag är född i Skyttens tecken som jag hela tiden söker friheten. Kanske är det därför som jag hela tiden krånglar mig ur armar som försöker hålla mig fast, som försöker styra mitt liv, som försöker mota in mig i ett för dom passande liv? Jag slår bort dessa armar och går vidare....ensam och fri på min egen väg.

Hon ringer. "Kan ni hjälpa mig?" Hon nästan viskar. Hon är rädd att någon ska höra. Hennes röst darrar. Språket är annorlunda. Hon hittar inte dom rätta orden. Det är ett nytt land. Det är ett nytt språk. Vi förstår. Vi behöver inte alltid orden. Vi drar åt, knyter ihop det stöttande nätverket. Inget läcker ut.

Du har inte "sagt" ett ljud till mig under alla dom år vi levt ihop. Vi tillsammans har lärt oss det tysta språket. Dina bruna vackra ögon talar tyst till mig. Ditt kroppsspråk är mer än utrycksfullt. Du läser av mitt kroppsliga språk bättre än någon annan och vet instinktivt vad jag vill och menar. Ibland protesterar du tyst och jag kan då lätt falla till föga inför bedjande ögon. Aldrig har du skällt på mig eller på någon annan. Aldrig ett gnäll från dig. Du jobbar ideellt i vården tillsammans med mig. I det tysta ger du av dig själv till dom som längtar efter att ha någon att krama och kela med.

Jag går hem från söndags- besöket hos gamla moster. Det regnar idag, det är lika grått ute som det var hos kära moster. Nej inte grått så som ni nu tror...hennes fina lilla lägenhet på äldreboendet är omsorgsfullt inrett i hennes favoritfärger och med hennes möbler och saker...det har jag såklart sett till. Härligt prunkande pelargonier i köksfönstret, där dom rosarutiga gardinerna är upphängda. I den blåa sköna tv-fåtöljen sitter hon oftast närhelst jag kommer. "Hej" säger jag hurtigt...."hur är det idag." "Oj, oj, oj det har aldrig varit så svårt som just idag" är oftast svaret som jag får. Jag börjar då som vanligt att genast ge allehanda förslag för att pigga upp hennes humör: "en promenad ut kanske, vill du följa med hem en sväng på en kopp kaffe, ska jag läsa lite ur en bok"...osv "Nej, jag vill ingenting" svarar hon mig.... Och så har det varit i flera år...hon vill inget...varför kan jag inte in

Alex hade nyligen flyttat in i sin lägenhet i det stora vita huset vid en liten sidogata strax nära Hyde Park. En liten mörk lägenhet en trappa ner under gatuplan. Dom små fönstren vette ut mot trottoaren och utsikten var bara skor av skilda slag på dom förbipasserade. Han kommer ihåg sist han var och hälsade på sin son, dom hade suttit i det lilla köket vid hans rangliga bord under fönstret, druckit the och roat sig med att kommentera skor och gångsstilar på dom som gick förbi däruppe. En del hade bråttom och skyndade snabbt förbi, andra flanerade sakta med sina hundar i den ljumma sommarkvällen. Några barn skuttade förbi i sina sommarsandaler... Nu är vinden kall, han fryser trots sin varma rock. Han kan skymta huset därborta. Den strama vita byggnaden med sitt svarta spjutstaket i järn. Han ser det svarta trappräcket som leder ner till sonens lägenhet. Han är framme nu, allting är tyst, inga människor syns i närheten. Tårarna rinner. Han ser knappt. Han letar efter näsduken i fickan

Ulrika...min älskade dotter!! Idag är det din namnsdag! Jag älskar dig!

Var har jag lagt jag mina nycklar? Har du sett min snusdosa? Har jag nå´n ren t-shirt? Var är mina kalsonger? Mitt USB-minne är borta, vet du var det är? Jag kan inte hitta mina plektrum, har du sett nå´t? Mitt körkort mamma...du har väl inte tvättat det? Faan... har brorsan tagit min Ipod...vet du det mamma? Nu är min mobil borta igen...det är luuugnt mamma, du behöver inte skrika så, jag hittade den under kudden. Min röst är stark och klar: HÅLL REDA PÅ ERA EGNA GREJOR! SKÖT ER EGEN TVÄTT! Fotot....en stolt mamma till två härliga söner!

Jag är väldigt ny här som bloggare och jag vill så här på blanka fredagseftermiddagen brista ut i ett TACK....tack för att ni läser och kommenterar min blogg...jag blir så himla glad!! Det var bara de´ jag ville säga. Kram och trevlig helg alla//Anna

Han sa.. "Flytta med mig till Sverige och gift dig med mig." Han gav henne en förhoppning om ett bättre liv. Han lovade att försörja henne och hennes familj. Hon var inte svår att övertalas. Hon blev lurad. Hon fick ett liv fyllt av våld, kränkningar totalt isolerad från yttervärlden. Hon hittade en dag burken med råttgift. Hans kvällsmat kryddades hädanefter med detta gift.

Jag bär in kartong efter kartong till hennes nya lägenhet. Hon sitter bara och tittar på mig, till synes helt ointresserad. Trött och svettig sätter jag mig till slut på en stol bredvid henne. Jag tar upp ett gammalt fotoalbum från en av kartongerna och lägger i hennes knä. Hon börjar sakta bläddra, ber mig hämta glasögonen som ligger på hennes köksbord, glasögonen som hon inte använt sen hon flyttade hit. Hon har slutat läsa böcker på kvällarna Hon har slutat lösa korsordet i lördagstidningen. Hon har slutat titta på tv. Glasögonen ligger alltid i sitt fodral, orörda, på samma plats. Hon har försvunnit in i en annan värld och jag kan inte locka ut henne igen...hon vill inte. Men nu frågar hon efter sina glasögon... hennes ansikte börjar plötsligt leva... hon har en annan blick när hon tittar upp på mig... min kära gamla moster... hon tar min hand och vi börjar titta tillsammans i albumet... hon berättar för mig... minnen kommer..

Hon funderar över menings- fullhet. Under tiden fortgår dagarna med kraven som hon ställer på sig själv. Ny morron, ny lista över saker som ska göras. Hennes huvud är fullt av måsten. Ett ständigt dåligt samvete för allt som hon inte hinner med, allt som hela tiden släpar efter. Mitt i all stress och jäkt känner hon tomheten, sorgsenheten. Hon tänker...vad är meningsfullt för mig? Det fanns tider då hon behövde hjälp, var i kris. Människor runt henne hade inte tid. Viktigare var dammfria ytor, bonade, rena golv, putsade fönster, manglade lakan, ogräsfri rabatt osv. Hon läser en annons i tidningen. Den är skriven till henne. Hon slår numret. Kvinnojoursarbetet ger henne en meningsfullhet. Lär henne vad som är viktigast i livet. Att finnas till för andra. Att hjälpa. Hon är lyckligare nu. Hyllan i hennes vardagsrum är dammigare. På hennes golv leker små dammråttor i vinddraget från den öppna balkongdörren. Den rena tvätthögen i hennes sovrum, som ska vikas, den ligger lugnt kvar och vänt