Jag syr....

Jaha…då är det måndag igen och som vanligt infaller förbudet mot godis och annan ohälsosam mat. Veckomenyn skrevs igår kväll och inköpslistan över vad som ska handlas i matväg ligger klar på köksbordet. En meny som är noga uträknad för varje dag så att inte pointsvärdet överstiger det tillåtna. Om det hela följer andra veckors utfall, så har förbudet överskridits ett antal gånger innan undertecknad ens nått onsdagen i denna vecka.

Jag hämtade min, inte alltför gamla, bil idag. Den har varit på sin årliga hälsokontroll hos goda vännen och tillika min privata bildoktor. Allt är kollat, oljor av alla de slag är bytta även filter, tändstift...ja kärran har fått sig en grundlig översyn och det känns som en nystart när vi nu rullar iväg igen, bilen och jag.

Hon är en gammal och sliten liten gumma. Snart fyller hon 90 år. Bitterhet och ånger bor inom henne. Hon växte upp bland sex syskon. Hon var yngst i syskonskaran och när hennes mor dog hade alla hennes syskon flyttat, gift sig och fått barn. Hon blev kvar hemma med pappan för att hjälpa till att sköta gården. Ingen frågade hennes nånsin om hon kanske önskade sig ett annat liv, utan det var mera en självklarhet att hon skulle stanna på den stora gården och sköta allt. Hon hade alltid haft en önskan om en egen stor familj med många barn, men hennes liv blev helt annorlunda och det är mycket hon ångrar idag när hon nu sitter i sin rullstol på äldreboendet. Hon fick varken man, barn eller barnbarn.

Dom har varit på familjeterapin och nu sitter dom i bilen. - Jag lämnar dig nu, säger hon. Han kramar ratten hårt, känner hur han blir alldeles svettig i handflatorna. Han stannar vid närmsta parkeringsficka och vänder sig mot hennes välbekanta profil. Hon tittar stelt framåt. Händerna håller hon hårt knäppta i knät. Sakta vänder hon sig mot honom, hennes vackra ögon är blanka av tårar. - Nej, snälla du får inte gå ifrån mig nu. Han tar hennes ansikte mellan sina händer. - Vi kom ju överens om gå denna terapi för att försöka lappa ihop vårt liv tillsammans igen. Hon slingrar sig ur hans grepp, säger: - Vi har aldrig haft något liv tillsammans, Stewen. Du har hela tiden levt vid sidan av mig, aldrig släppt in mig helt och fullt, vi har aldrig varit ett vi. Han sitter länge tyst, tittar ut genom bilrutan. - Barcelona, säger han, Barcelona, som du pratat så många gånger om att du skulle vilja åka till. Vi beställer en resa dit. En långweekend. Bara du och jag. Han darrar lätt p

Han får henne att skratta. Hon ler när hon hör hans röst i telefonen. Hon rodnar när han ser på henne med ögon strålande av kärlek. Men hon vet inte riktigt hur hon ska bete sig när hon träffar honom. Han är den raka motsatsen till hennes fd man, eller andra förhållanden hon haft. Denne man är omtänksam och angelägen om att hon har det bra. Ja, han är en mogen, trygg, självmedveten man som landat i livet och vet vad han vill och är färdig med kapitel bakom sig. Inte för ett ögonblick döljer han att han fallit pladask för just henne. Han flirtar diskret med henne, i alla sammanhang. Han kommer ofta med små presenter eller blommor. Visst är hon förälskad, men känner samtidigt en osäkerhet. Aldrig att någon har uppvaktat henne som han gör. ”Mamma, du måste vakna nu! Klockan är halv åtta! Du ska ju snart börja jobba.” Hon vaknar med ett ryck. Sonen står bredvid hennes säng. Under några sekunder är hon mellan dröm och verklighet, men snart klarnar vardagen och hon inser att d

Hon har i många år varit beroende och hennes tillstånd har bara förvärrats. Suget är konstant och dagligen för hon en kamp med sig själv. Visst har hon lyckats hålla sig ifrån ibland, men efter ett tag har hon återfallit igen i ett passionerande frosseri. Ett enormt sug vällde över henne idag när hon steg in i hos handlar´n i byn. Hon möttes redan vid ingången av ett berg av påsar och en reklamtext författad direkt till henne: ” Prova Bageriets Bästa Chokladbegär ”. Snabbt stoppar hon ner 2 påsar i varukorgen. När hon sen kommer hem gömmer hon kvickt påsarna längst bak i skafferiet...och mumsar sen i sig kaka efter kaka när inte hennes pojkar ser.

som ännu ej inte blivit förverkligad....ja, den puffen ger mig idé-torka, eller också är det nåt annat som blockerar mig idag....idéer och drömmar visst har jag det, men jag passar så länge.

Jag sitter vid hennes säng. Hon är gammal och vill inte längre gå upp. Hennes smala, vita hand vilar i min. Rogivande tickar den gamla köksklockan i bakgrunden. Jag läser högt om Tå-Pelle och Nancy. Hon slumrar en stund, men vaknar när Sigge lojt sträcker på sig och makar sig närmare hennes tunna kropp. Vant stryker hon honom över huvudet. Han besvarar smekningen med en nöjd slick på hennes fårade hand. Hon ler och för ett ögonblick tittar dom varandra djupt i ögonen, innan han gonar till sig och börjar snarka igen. När jag vänder på hennes kudde smeker hon min kind, beröringen hittar till hela min kropp. Jag fylls av samhörighet och värme. En klump växer i halsen. Jag sväljer, stoppar ömt om henne och fortsätter läsa om lilla Nancy.

Duger jag verkligen som jag är trots att jag är en uppskjutare av rang? Idag skiner solen och dagens uppskjut heter dammsugning och garderobsstädning. Utan någon som helst prestationsångest stänger jag ytterdörren om ett långt ifrån perfekt hem. Jo, för oss som bor här är det perfekt . Vi lever och trivs här. Kompisar kommer och går. Nu för tiden lever jag ett liv tvärtemot min uppfostran: ” Prestera och du får bekräftelse”. För länge sen insåg jag att graden av duglighet inte ligger i ett skinande rent, bonat köksgolv. Ja , jag duger som jag är, även om jag just idag kanske inte presterar mer än att vara just jag. Jag rycker åt mig ett rött härligt äpple från trädet utanför köksfönstret, promenerar iväg och låter söndagen bli som den blir.

Varför skulle hon gå den här kursen tänker hon. Hur kunde hon inbilla sig att hon skulle kunna skriva. Alla andra här skriver såna fantastiska texter och tycks ha en glödande penna som bara flyter som en gasell över papperet. ”Skriv om ordet laga” sa läraren. Hon suckar tyst sneglar på sina kurskompisar som redan sitter med böjd nacke och skriver för fullt. ”Laga, laga”….tänker hon, laga mat kanske, eller laga sprickorna i ett brustet förhållande… vad ska hon skriva om? Varför kan inte hennes fantasi flyga iväg? Hon försjunker i tankar. Hon börjar trevande skriva ner det som ligger henne närmast. Hon skriver om revorna. Hon skriver om hur hon i så många år försökte laga dom. Sy ihop dom med små, små nästan osynliga stygn. Stygn som hela tiden brast och slutligen blev till sprickor. Hon skriver om hur hon länge med varsam hand försökte fylla sprickorna med kitt. Men dom otäta, långa hålen tycktes sakna botten. Det fanns till slut inte längre något som kunde hålla

I månader har jag förgäves letat. Sakta har jag finkammat ställen där jag vet att dom borde finnas. Jag har frågat, men bara fått negativa svar: "Nej, jag vet faktiskt inte, försök på nåt annat ställe.” Hoppet har nu lämnat mig, men dock inte förnimmelsen av smaken. Det vattnas fortfarande i munnen. Mmm …hårda, syrliga, ibland tätt, hopklistrade i en gul-orange blandning. Resignerad rycker jag åt mig en påse bilar.

Jag har mat och vatten Jag har tak över mitt huvud Jag har säng att sova i Jag äger omtanke, vänlighet och hjälper gärna Du ser mig Du hjälper mig Du bekräftar mig Du gör mig trygg Du älskar mig Jag älskar dig

Idag lånar jag ord från Kicki Biärsjö och hennes bok som jag skrivit om här förrut och som jag just nu håller på att läsa. ”Från singel till självbo”, den är både jätterolig och har även många bitar av allvarsamhet. Hon vill, med denna bok, inspirera oss att välja själva hur vi vill leva vårt liv. Jag tycker att hon med sin bok försöker skapa en trend. Bara för att någon är singel behöver det inte betyda att ”man är i väntan på”, eller ”halv ”eller ”ofärdig”. Nej, man kanske har valt att leva ensam med sig själv och är förbaskat nöjd med det. Man behöver inte alls inordna sig i någon slags ”de-misslyckades-skara” bara för att man inte har någon partner. Man har kanske valt att inte ingå i nå´t mönster som andra skapat, någon norm som säger att det anses bäst att leva i familj. Ja...det är något av vad hon skriver om i sin bok.

Hur enkelt är det inte att jag vid sängdags, när jag står där framför badrumsspegeln och borstar mina tänder att jag då tittar mig djupt in i ögonen och lovar mig själv: ”I morron, ja då ska det ske! Då ska jag gå en riktigt lång uppfriskande promenad direkt när jag vaknar, gärna med stavar." I morron, ja då ska jag börja äta så där nyttigt, hälsosamt som jag så länge har tänkt . Men vad händer när jag vaknar nästa morron? Så klart regnar det, redan där stöter jag på motstånd och sjunker hur lätt som helst ner på kökssoffan med morronkaffet och mackan. Sigge har som brukligt sovmorron och jag degar, som vanligt, framför datorn och morrontidningen minst en timme, bara för att sen upptäcka: ”Oj, är klockan så mycket redan! Ja, ja…jag får ta den där långa promenaden i kväll istället." Dagen förflyter sen på som den i stort sett brukar göra, jag menar då utan den alltför nyttiga och kalorisnåla maten och visst blir det promenader, jag har ju hund, men kanske inte dom där promenad

Underskatta inte dig själv genom att jämföra dig med andra Gör dina egna vägval Ibland leder dom dig fel men ger dig lärdom och erfarenhet Ge dig en självkänsla, som du sen kan ge vidare till dina barn Du kan bara ge det du själv har Sträva inte efter perfektionism Du duger som du är

Jag såg dig direkt jag kom in Långt där borta brände din blick in minnen för livet i mina ögon Du trängde dig förbi alla som stod i din väg Jag stod som paralyserad Din blick släppte inte min Du tog mina händer Du tog allt Det började med ett ögonkast

Det var en gång en ung man från flodens och öknens land långt därborta. Denna man var 25 år och hans föräldrar ansåg att det var på tiden att han gifte sig. Dom hade, enligt den sed och tradition som var förenligt med deras kultur, utsett en lämplig ung kvinna till honom. Det var hans kusin, en söt liten flicka, dock bara 16 år. Nu var det så att deras son var förälskad i en annan kvinna och talade om för sin kära mor och far att han minsann inte tänkte gifta sig med sin kusin. Han förklarde att han var kär i denna andra kvinna och att det var henne han ville gifta sig med och bilda familj tillsammans med. Men hans föräldrar godkände inte hans flickvän som äkta maka till sin son, utan förklarade att giftemål måste ske med kusinen för så hade nu föräldrarna sinsemellan bestämt. I protest tog han då en kniv, gick in på sitt rum och skar av sig sin penis och stympade även sina testiklar. Läkare lyckades inte sätta tillbaka det avskurna organet. Detta är dessväre ingen saga, utan hände tid

Hon satt på den varma, mjukt rundade klippan. Solen höll på att gå ner. Likt en stor rödskimrande skiva sänkte den sig sakta i havet. Augusti var snart till ända och allt var lugnt och stilla runt henne. Turisterna hade lämnat ön. Några fiskmåsar bröt tystnaden med sitt skränande över hennes huvud. Plötsligt plaskade det till i vattnet, det var Teddy som tog sig ett kvällsdopp. Han kom sen springande mot henne. Mjuka vattendroppar landade på hennes bara ben och armar när han skakade av sig vätan. Sen satte han sig tätt tryckt intill henne och hon strök honom över hans mjuka, lena päls. Hon kisade mot solens sista strålar, nedanför henne såg hon några maneter som hade spolats upp på stranden. Som mjuka geleklumpar låg dom bland den torra tången. Lite längre bort guppade en röd liten spade i vattenbrynet. Mjuka, långa dyningar rullade in mot stranden och hon visste att snart var ovädret här.

Han beställde samma sak varje gång han kom till den lilla restaurangen. Grekisk sallad med extra mycket fetaost och en flaska inhemskt rött vin. Sen kunde han sitta i flera timmar vid det lilla bordet ute på altanen med den fantastiska utsikten över medelhavet. Alltid vid samma bord. Personalen hade snabbt lärt sig att det var hans favoritplats och såg till att han fick sitta ifred. Den svarta anteckningsboken som han alltid hade i bakfickan, halade han upp och la framför sig på bordet. Ibland hade han glömt pennan och bad att få låna en av servitrisen. Sen skrev han. Pennan i hans hand liksom flöt över papperet. Men det fanns också dagar då han satt med en funderande blick riktad mot havet och bara, som det verkade, gjorde små anteckningar i sitt block. Han var författare sa man. Denne, lite till synes skygge man, som ägde det mycket anspråkslösa, nästan fallfärdiga stenhuset i utkanten av byn. Han kom alltid hit när han var i färd med att färdigställa en bok. Han behövde lugnet och f

Troget varje morron väntar han utanför min port. En hemlös stackare som alltid är lika hungrig. Jag kallar honom för Puma. Ömt stryker han sig mot mina bara ben. Ivrigt och snabbt äter han upp vad som bjuds. Förnöjd sträcker han sen ut sig på min solvarma stentrappa. Slickar sig ren och spinner högt när jag sätter mig ner bredvid honom och stryker honom över den mjuka, kolsvarta pälsen. Tacksamheten lyser ur hans gröna, sneda ögon.

Från singel till självbo, en bok skriven av Kicki Biärsjö. Den första svenska boken om att leva ensam och att vara nöjd med det sättet. Vad jag förstår vill Kicki slå hål på myten om att det mest rätta och riktiga är att leva med en partner och helst ha barn. Nej fram för att leva efter egna förutsättningar och behov och inte efter andras förväntningar. Själv lever jag ensam med mina barn, nåja barn kanske dom inte längre är, utan hamnar numera i ungdomsfacket, men ändå... jag har i många år varit singelmamma och tycker det är en befrielse att få bo själv med mina ungar. Jag har också i många år haft ensamvårdnaden. Dessutom njuter jag av mitt eget sällskap och har inget emot att t ex semestra ensam, tur är väl det när nu mina ungdomar är näst intill självgående och inte alltid längre vill hänga med mamma. Det ska bli spännande att läsa boken. Kicki Biärsjö är frilansjournalist med sociala frågor och psykologi som specialitet. Hon lever själv som nöjd självbo och detta är hennes de

- Nu har du räknat fel igen. Det ska ju vara tre korstyng där, ser du inte det. Du har gjort bara två. Du måste följa mönstret annars stämmer ju inte nånting. Mamman står böjd över sin lilla dotter och pekar, andas på det där speciella sättet, så som hon alltid gör när hon är på gränsen till ett raseriutbrott. Flickan försöker darrande få in dom tre trådarna moliuniegarn i hålet på nålen, skulden ligger som ett tungt ok på hennes tunna axlar... tänk att hon aldrig kan göra rätt så att mamma kan bli stolt och glad över henne. Tänk att hon alltid ska göra mamma ledsen och besviken. Mamman synar mönsterpapperet och sen broderiet, vänder på duken och naturligtvis, som vanligt, så är inte baksidan som den ska. - Hur många gånger har jag inte sagt att du ska fästa trådarna osynligt. Baksidan ska vara snygg och prydlig. Det här få du göra om. Hon slänger duken på bordet framför dottern, ansiktsfärgen är högröd och flickan vet att nu kommer det… Mammans utbrott följde alltid samma mönster.

- Hej då min lilla älskling, vi ses imorron. Lisa gråter lite och vill följa med när mamma åker. Moster Britta tar Lisas hand. - Kom nu så går vi in och packar upp din väska. Du ska ju sova här hos oss inatt och sen imorron är mamma tillbaka igen. Lisa tittar efter bilen som försvinner runt hörnet. Britta sätter sig på huk, tar henne i famnen, torkar bort hennes tårar med en flik av sin tröjärm. - Kom nu, säger hon igen och Lisa följer lite tveksamt med Britta in i köket. - Snart kommer morbor Rune hem, säger Britta. Lisa känner en ilning i maggropen. Ingen kan busa som morbror. Hon hoppar jämnfota framför Britta - När kommer han? Nu! Jag vill att han ska komma nu! - Snart, snart lilla gumman, han är bara till affären och handlar lite glass och sånt som du tycker om. Förresten vad vill du ha för mat idag. Nu får du bestämma . - Mammas köttbullar, ropar Lisa, medan hon klättrar upp i kökssoffan för att se när morbror kommer med bilen. Britta letar upp sin mobil, ringer t

- Det klart jag kommer tillbaka. Varför frågar du så? Jag ska ju bara på konferensen och om fyra dagar är jag hemma igen. Nu måste jag checka in. Andrew kysser henne flyktigt på kinden. - Sköt om dig nu gumman. Han tar portföljen och resväskan, vänder sig om och vinkar till sin fru. Hon startar bilen och åker därifrån. I ögonvrån ser han Monica stiga ur en bil lite längre bort. Deras ögon möts för ett ögonblick. Hennes man kliver ur bilen och hjälper henne med bagaget. Andrew ser hur hon ger honom en snabb och flyktig kram, sedan börjar hon gå mot incheckningshallen. Han är redan framme vid ingången. Dörrarna går upp med ett svagt väsande ljud. Han kan känna att hon är strax bakom honom. Inne i incheckningshallen, i skydd för andras blickar, tar han henne i famn, kysser henne. Dom ställer sig sen i kön vid skylten som visar avgång Paris.

Idén till romanen är ju klar! Men den stackars påbörjade boken ligger där i sin mapp. Som en oformlig, ryggradslös manet simmar den förvirrad omkring med alla sina trådar som letar efter ord, meningar, händelser… Semestern är snart till ända och den goda tanken att skriva en bit varje dag har hela tiden skjutits upp. Så ge mig påsen med dom hårda, syrliga karamellerna. Jag vill ha dom röda med skjut-inte-upp-smaken. Ja förresten, släng med en hel del av dom ilsket blå också, dom med eftersmaken av rutin. Har ni några som smakar inspiration? Bra. Jag tar det också. Jag ser att jo-du-kan-tuggisarna är nästan slut, men ge mig dom som är kvar.

Hon tömmer diskmaskinen och kan konstatera att det finns inte ett enda rent glas att tillgå. Inte alls förvånad och ganska så tränad av mångårig erfarenhet kliver hon in i sönernas domäner. Hon går med dom lättare fötterna, ja hon närmast trippar på tå över det klädstampade golvet, rädd för att råka trampa på allt vad som kan ligga på ett tonårings-sons golv. Ni som inte har denna erfarenhet av tonåringar, er kan jag upplysa om att det mest vanliga och utmärkande för dessa varelser är deras rationella förvaringssätt. Allt på golvet. Nåja kanske inte all disk. Nej, glasen med dom intorkade bruna Oboy-mjölksavlagringarna och även annat odiskat med många dagars matrester, det trängs i regel tätt, tätt tillsammans runt datorn gärna med en del tomma plastpåsar, som får mamman att nicka ”jaha”. Bullpåsarna i frysen är nämligen slut. Här ska tilläggas, att denna mamma har två av den här typen av pojkar. Två stycken som, trots att dom fått ett antal demonstrationer om hur skitig disk måste han

Visst vill man väl ha lite krydda på tillvaron ibland. Vi har nu levt med varandra några år och det känns som det skulle behövas lite stimulering. Jag har verkligen försökt med att lyfta det hela till andra dimensioner. Vet inte hur många leksaker jag köpt under åren. Korgen i sovrummet är full av brummande, pipande, vibrerande stimuli. Men tyvärr…hans lust till lite andra lekar, den existerar inte Igår kände jag för något djärvt och annorlunda. Jag lockade med att säga ”Vi går ut i skogen, jag gömmer mig och när du hittat mig får du en belöning som jag vet att du gillar.” Han vände innan vi kommit halvvägs, det började regna. Jag la in plastpåsen med dom små bitarna blodpudding i kylskåpet igen. Han tycks inte behöva något annat utöver det vanliga. Det rutinmässiga verkar tillfredsställa honom helt och hållet.Alla dyra leksaker jag har köpt ligger oanvända. Men varje kväll, i samband med att jag vill se 22-nyheterna, då drar han fram sin gamla, nästan söndertuggade tygapa, eller den

Min morron är helig. Jag kan, om så behövs, gå upp extra tidigt bara för att få vara ensam en stund på morron. Ensam med mitt kaffe och en snarkande Sigge (hunden som alltid har sovmorron) tätt bredvid mig på den gamla kökssoffan. Famnad av min mjuka, varma morronrock bläddar jag så fram dagens datum i min inspirationsbok som alltid ligger på köksbordet. "Att välja glädje är klokt. Gör vad du kan för att välja och sprida glädje idag." Så lyder dagens text. Resten av ordinationen, som jag själv gett mig för att min morron ska bli fullkomlig, är den dagliga dosen av en skrivpuff, som ska sväljas hel tillsammans med en stor balja kaffe och mjölk. En puff som kanske får mig att leta i mitt inre, eller bara sätter fantasin igång och ord flyter på...fingrarna får sin morrongymnastik.

Berit har bestämt sig. Idag ska hon prata med Kajsa. Hon ska ringa, ställa dom där obekväma frågorna, samtidigt förklara för Kajsa att hon fortfarande är den vännen som Kajsa kan vända sig till om hon behöver hjälp. Alltför länge har Berit förstått att något inte står rätt till med Kajsa. Dom är väninnor och var väldigt tajta några år, delade allt, skrattade och grät tillsammans, tröstade varann när nån kille gjort slut, ja allt det där som riktigt goda vänner har tillsammans. Men genom åren har dom glidit ifrån varann. Dom gånger hon har ringt Kajsa och frågat om dom inte kan ta en fika, träffas lite och snacka, föreslagit en vinkväll tillsammans och prata gamla minnen, då har Berit alltid fått svar som: ”Ja, det skulle vara jätteroligt, men jag kan inte just nu, det är mycket med jobbet och vi håller på att renovera här hemma, ja du vet hur det är…alltid är det nåt, men jag ringer dig.” Men hon ringer aldrig. För ett par veckor stötte dom ihop på Konsum. Trots sommarvärmen bar

så är det bara tomt. Så är det i mitt huvud just nu. Känner mig helt tömd på energi efter några hektiska dagar i min jourverksamhet. Jag kan varken skriva nån skrivpuffs-utmaning eller nåt annat. Men jag kan visa er en glimt från en modellflygsuppvisning som min ene son och jag var och såg på idag. Sonen, det är han till höger i bild i randig tröja. Ha en skön söndagkväll...jag ska däcka i tv-soffan nu. Tjinge-ling

Jag kan på långt håll höra hur han närmar sig. När han får syn på mig ökar han farten och styr rätt mot mig. Jag tar skydd i portuppgången. Han gör en gir, bromsar upp bara några få meter från mig, sätter ner fötterna i backen som stöd. Jag går sakta fram till honom. Han fäller upp visiret och jag ser bara ett stort leende. ”Tycker du om den?” frågar jag. Han nickar ”Då så”, säger jag ”då är den din. Jag vet att dina pengar inte räcker, men du får resten av mig”. Med vänsterfoten sparkar han ner stödet, kliver av, befriar sig från den svarta hjälmen och ger mig en bamsekram. ”Tack mamma.” Just då är han världens lyckligaste moppe-ägare.